Grenada och Carriacou

Det första vi ser av den lilla hamnstaden St George borde vara vackert, men genom ett "missförstånd" har vi valt den luriga taxin istället för den vanliga, och vi anländer när solen står som högst. Nyhetens behag förbytt mot kväljande värme.

När vi hittat hjälplig skugga bakom en dallrande husvägg går Pappa Thomas för att hitta lite liv och rörelse. En hamnkrog har öppnat köket, och i köket har man öppnat bakdörren. En kock eller möjligen diskhjälp är med på noterna men dessvärre är hennes engelska hopplöst lokal. Ändå följer vi hennes instruktioner så gott vi kan, vilket inkluderar en gångpromenad genom en farligt smal biltunnel. Vi intalar oss att det är skuggigt, att vi verkar vara på rätt spår trots allt, och när vi kliver in i tunneln är vi på alla sätt lättade av att vi lämnat halva vår packning på Barbados. Det står några människor mitt i tunneln, men vi kan "lugnt" passera. Sekunder senare kommer en bil som inte passerar, vi ser inte vad som händer, möjligen hälsar de bara, men vem stannar och småpratar i en sån här tunnel.. Kanske bara de som är uppvuxna här i St George..

Vi tar med oss den lite obehagliga känslan till Deyna's där andra frågor tar vid, eftersom en lång brant trappa är det enda man ser från dörren. Bekant från London och Amsterdam, mer oklart varför man skulle bygga så i en liten småstad. Vi lämnar barnvagnen halvt hopfälld i trappan som en dödsfälla, för att inleda förhandlingarna däruppe. Det tar en halvtimme, men känns som en halvmara. De många trapporna på Deyna's bildar en labyrint för oss redan vimmelkantiga, och personalens bästa kort på hand tycks vara att skicka runt oss i byggnaden tills vi accepterat dagens pris för ett rum. Näst bästa kortet heter missförstånd om vilka slags dollar vi pratar om. Och slutligen får vi ett resonemang om antal bäddar och rum, hur managern skulle resonerat om hon fanns på plats, hur de brukar göra, men nu är det ju lågsäsong. Tills vi träffar managern och ger vårt slutbud. Hon antar det först när vi gått ända ned till entrén igen, alltjämt bärandes på barnen.

När vi efter viss tvekan, en dusch och ganska mycket dricksvatten, ger oss ut för att ge den lilla staden en andra chans är vi fortfarande ganska besvikna. Hilma ramlar från en vinglig bänk inne på en bar, men i gengäld går ena ägaren av sitt skift (avlöst av mamma, tillika andra ägaren) och visar oss vägen till ett trevligt ställe att äta buffé på under solnedgången. Hon rekommenderar att vi tar morgonfärjan över till Carriacou, eller också att vi... Men vi hör inte resten. En trappa ned kan vi proviantera, och för ett längre ögonblick glömmer vi alldeles bort att vi helst reser utan packning. Blöjor, juice, flingor, mjölk, snacks och sprit ska snart visa sig kosta nästan exakt detsamma på Carriacou, men vi packar villigt på oss både nödmat och lyx för den händelse en orkan Urban följer i Tomas spår.

Precis som vår enda vän på Grenada informerat så gick det utmärkt att köpa biljetter vid själva färjan. Och vid åttatiden lämnar vi en hamnstad som först nu ter sig både mysig och pittoresk.

Men harmonin är kort. Knappt hinner vi fundera över Hilmas åksjuka förrän första satsen kräks är över henne. Pappa Thomas lika blek om nosen sitter med en blöt Hilma i famnen tills hulkningarna är tömda på saft och slem. Besättningen tar det hela med jämnmod, räcker oss en servett eller två för varje gång de går med svabben. Förvånandsvärt få kräks faktiskt, men alla är tysta, stirrar på horisonten. Resan som ska ta en och en halv timme tar två timmar, och vågorna förklaras av "ground swell" eller bara "swell". Som i sin tur förklaras som en effekt av att orkanen Tomas dragit fram, och eller årstiden. Mamma Thomas och Tantan fyra månader tycks oberörda, födda att segla.

Det tar kanske en minut eller två, vi kollar att vi fått med packningen. Sen blir vi stående på piren, hänförda. Allt illamående som bortblåst, också hos Hilma. I efterhand kan vi inte svara på vad vi väntat oss, men vårt första möte med Carriacou där på piren överträffar det mesta man kan föreställa sig.

Också våra första mänskliga kontakter antyder att vi nått en väldigt lugn miljö. För att inte säga sömnig. Taxibilar av minibussformat står förvisso invid piren, men ingen tränger sig på, och de som skulle hämta oss verkar ha glömt bort det. Men vi ser skylten "Ade's Dream" en bit uppåt vägen. Det är där vi ska bo, det var de som skulle ha hämtat oss. Återigen är vi glada att vi inte har mer packning. Vi ber om och får det billigaste rummet, utan utsikt vilket i princip betyder utan fönster i den här miljön. Som vanligt delar vi säng alla fyra, och som vanligt är den inte alls som en dubbelsäng hemmavid, snarare 120, möjligen 150cm.

Här vänder vår resa. Eller snarare: från och med nu handlar det mer om en vistelse på Carriacou som vi vill göra så behaglig men samtidigt billig som möjligt. Vi ringer Green Roof Inn, som tydligen ligger på gångavstånd, och Jonas själv svarar. Hela Jonas familj är precis på väg ned till stranden, alldeles intill där vi checkat in, för de håller på att öppna en strandbar där. Vi stämmer träff om en timme. Jonas och Pappa Thomas är båda uppvuxna i Uppsala där de gått i samma skola på den tiden Pappa Thomas gick under namnet Johan Thomas. Det blir ett kärt återseende för dem båda och en trevlig trevande start för alla andra.

Några dagar senare fyller Mamma Thomas år och då är vi alla incheckade på Green Roof Inn där vi också äter lyxigt.

När vi ser över vår ekonomi inser vi att boendeposten skulle utan vidare kunna halveras på om vi hyrde ett långtidsboende med eget kök. Jonas tipsar oss om en mäklare som också hyr ut en del bostäder, kanske kunde vi bo där hans bror bott med sin familj när de hälsat på?

Några dagar senare har vi flyttat in i en av två lägenheter i en härlig villa nära stranden och skrivit kontrakt till och med Jul. Utsikten över havet är gudomlig, och alldeles nedanför oss betar får som ser lite ut som små kor. Vi har både lime och vad som verkar vara mangoträd på gården, och runtom växer också grapefrukt. På vår första promenad upp ifrån stranden till huset träffade vi en landsköldpadda. Närheten till naturen kan knappast överdrivas.

Den första veckan hade vi grannar i lägenheten intill, och på gården bodde tre hundar: Storhunden, Mellanhunden och Räven. Men grannarna klagade så på hundarna att dessa förflyttades, ändå flyttade också grannarna, möjligen samma dag. Vi saknar faktiskt hundarna ibland.

På villans övervåning bor enligt uppgift en tant som äger villan. I ett litet hus intill bor tantens bror. Under tantens långresa har hundarna fallit under broderns ansvar, ett arrangemang som ingen kan ha varit nöjd med, allra minst hundarna. Pappa Thomas räddade en av hundarna som fastnat i grinden. En hemmagjord avspärrning brodern hittat på fungerade mer som en otrevlig fälla, låt oss inte gå in på dess detaljer. Men när Pappa Thomas frigjorde Mellanhunden från arrangemanget i grinden blev Storhunden hans trogna följeslagare och vakthund. Han skyddade också Hilma från de mindre hundarnas ibland ovårdade skrämmande sätt att närma sig henne. Hela familjen åtnjöt Storhundens lojalitet och ansvarskänsla i några få dagar innan ensamheten tog vid.

Sedan dess har vi bott själva här i huset, och brodern har haft mindre anledning att titta in på gården. Det enda störande inslaget är faktiskt att en kvinna kommer och städar en förmiddag i veckan, som en orubblig del av vårt hyreskontrakt. Ingen av oss är väl pedanter, men både Pappa och Mamma Thomas har ett visst kontrollbehov, och är dessutom obekväma med att blanda samman relationer och transaktioner. Särskilt som Carriacou är ett sånt där land där man inte använder dammsugare och diskborste utan mopp och trasa -- till allt! Utan att gå in på vad mer vi lyckats haka upp oss på skulle vi hellre vara utan hjälpen, men attityden här på ön verkar inte det minsta förstående till att "sparka en städerska". Att någon överhuvudtaget skulle kunna föredra att städa själv ordnas under Hyckleri eller Obegripligheter. Och kanske har de rätt, kanske är vi obegripliga. Men vi känner oss i vägen och allmänt obekväma varje gång hon kommer, så vi flyr fältet, och är aldrig helt nöjda när vi återkommer.

I samband med att vi hittade huset, ok: lägenheten, passade vi också på att prata in Hilma på dagiset knappt 50m bort. Dagiset är kommunalt och på det hela verkar det väldigt bra. Hållningen här jämfört med hemma är lite mer låt gå, hålla ett vakande öga. Men disciplinen hos barnen är imponerande. När vi först kom på besök var det många som drog i Hilma, mest i handen, men en och annan också i håret. De senare fick stränga åthutningar -- av de äldre barnen. De äldsta barnen fyller tre innan de börjar skolan istället, och kanske är de redo för det. Frågan är bara om man vill att barnen ska vara så ordningssamma och tysta på given signal. När dagisfröknarna (endast kvinnor) klappar i händerna och ropar samling kommer alla barnen tyst och sätter sig samlade på ett stort lakan framför en tavla där en av fröknarna pekar, rabblar, sjunger och alla barnen upprepar. En undervisningsform och inlärningsstil vi oftast hånar i svensk pedagogik. För ingen lär sig väl någonting på att bara rabbla?!? Ja, säga vad man vill om den saken, men det är inget snack om att Officer Björklund skulle tycka om ordningen i klassen. Läraren säger klapp, alla klappar. Läraren säger rektangel, alla upprepar. Läraren säger tystnad, alla sitter tysta.

Hilma går på dagis här vardagar mellan 09 och 12. Då finns någon av oss i huset alldeles intill där vi ju bor. Så ser avtalet ut, det var villkoren för att släppa in henne fast det var fullt. Men nu vill de gärna att hon kommer vid 08.30 så hon kan vara med på Worship. Möjligen extra angeläget sedan vi öppet visat att vi inte erbjuder sånt hemma ;-) Så ibland har Hilma varit med på Worship. Det handlar inte bara om att prisa Gud som vi först föreställt oss, utan väldigt mycket om att vara tacksamma för att vi har varandra. Alla barnen sjunger att de är så glada att Hilma är med idag. Lite som barnvisan /-ramsan "..och vad roligt att också Hilma är här..". Alla barnen tillägnas samma ramsor och uppmärksamhet under Worship. Vi hör när klapp och sång drar igång från frukostbordet hemma.

Mamma Thomas har ägnat mycket tid åt att gå och handla och i samband med dessa promenader se sig om i den lilla staden (Hillsborough). En nackdel med detta är att hon nu blivit en välbekant figur för många fler än hon själv lyckats lagra i minnesbanken. En fördel är att vi alla åtnjuter en helt annan status här nu än när vi var nya, turister. En annan fördel är att vi vet var och när man ska köpa bröd, flingor, juice, blöjor. Var man kan fika, var man kan köpa yoghurt. Var man kan handla leksaker, kläder och presenter. Vi har hittat hem.

Leaving Barbados

Bilderna av Barbados som nyss var så klara tycks ha blivit suddiga. Men låt oss ändå dra oss några saker till minnes, som också kan vara av intresse för andra, med eller utan barn.



Till att börja med vill vi ge Dover Beach Hotell godkänt. Vi blev lite lurade med oklarheter om priset när vi landade (man kunde ju tycka att summan US$100 per natt skulle sitta rätt stadigt i minnet på receptionisten!) vilket såklart var extra irriterande när vi faktiskt tänkt oss det avsevärt billigare Dover GUESTHOUSE, men taxichauffören gav upp, och vi med. Vi resignerade. Som en liten twist i det hela lämnade vi hotellet tio-tolv dagar senare, och i princip Barbados, också per taxi, och den chauffören vi fick då pekade ut Dover GUESTHOUSE på vägen tillbaka till flygplatsen. Nåväl. Vi ska inte gå händelser i förväg.


När vi väl smält priset (det var ju ändå lägre än deras officiella pris och bla bla bla) och hur vi lät oss luras blev vi trots allt ganska villigt kvar. Maten var riktigt riktigt dålig, medan runtom i området var maten bara dålig ;-) Både ur näringssynpunkt och med hänsyn till smak. Och servicen var inte charmigt dålig, utan bitvis direkt otrevlig, om man nu ens kan tala om otrevlig service... Så varför blev vi då villigt kvar där, i den dyra, otrevliga miljön utan vettig mat?

Förhoppningsvis besvarar dessa bilder och texten nedan frågan i någon mening.



En dålig dag var ändå en bra dag, för det var ett litet äventyr att gå och handla, omgivningen var i ständig rörelse och full av intressanta människor, och vi hade fantastisk utsikt från vår balkong ovanför hotellets entré. Där kunde man inte bara se folk komma och gå, utan faktiskt också känna ro, möjligen arbetsro rentav.



Vi spenderade MYCKET tid på balkongen. För även om stranden var fantastisk så var solen antingen stekande, eller också inte där alls, under merparten av dygnet. Och poolen på hotellets gård var oftast stängd (en skylt angav "Pool Closed") fram till efter lunch, och igen från 18-tiden. Vår balkong klarade alla väder, även om vi höll barnen inne under orkanen.



På gott, och snart mest på ont, trivdes också fåglarna bra på vår balkong. Vilket innebar att man inte kunde lämna mat eller dryck obevakat där ute, och en del måltider präglades av stress. Vi åt nämligen det mesta av vår mat på balkongen. Köket var helt ok, även om vår matlagning var lite ensidig: mest nåt slags Carbonara eller flingor och mjölk.



Fast Tantan åt bara Mammas mjölk såklart.



Området runtomkring där vi bodde var nåt slags udda blandning mellan snobbigt och direkt sjaskigt. Inte strandliv som vi känner det sen gammalt, utan mer, kanske nyetablerat? Och så detta med drogerna. En stor andel av befolkningen verkar full, hög, eller både full och hög mest hela dagarna. Men en grej som är klart charmig, utan reservationer är den konstnärlighet som finns och syns överallt i Dover och framförallt St Laurence Gap ("The Gap"). The Gap är förresten "fint", medan framförallt just Dover Beach verkar befinna sig i en brytningstid, kanske for the worse. Det byggs en del, mest hotell och annat turistorienterat. Samtidigt inte alls som det brukar vara i säg Spanien eller Grekland...



Lite surfkultur kanske? Som skjutit metastaser i form av andra turister och knarkare. SNÄLLA knarkare ska tilläggas, för alla som tror knarkare betyder nåt annat. En del av dem sålde annat än knark, mer åt mind-expanding konst; kokosnötter med vingar och ödlor som kanske i själva verket är fåglar, lite sånt.



Men sen ska vi inte glömma att stranden var som ströbröd, och att solnedgångarna oftast var gudomliga på hotellets terrass. Under Happy Hour mellan halv fem och halv sex, precis inför solnedgången, kostade öl och annat mindre än på affären, dvs två och en halv Barbadosdollar, 2.5 BBD eller US$1.25, dvs knappt 10kr. Annars, som UNDER själva solnedgången kostade en öl 5 BBD, numera knappt 20kr. Med en öl avses på Barbados oftast en flaska på 255ml, möjligen 33cl. Drinkar och juice obetydligt dyrare, men det ska tydligt sägas att någon riktig juice ska man inte räkna med att få, och i drinkarna är det oftast syrup. På det hela skulle det dröja innan vi närmade oss de fruktpackade fräscha drinkar vi trodde översvämmade Karibien. Mest dricker man halvdana Rum punch (finns goda) eller ren rom. Eller öl såklart ;-)



Men den gudomliga stranden och utsikten, särskilt vid solens upp och nedgång, får en att glömma detaljer som hälsa och god smak. Så vi fann oss flera gånger leende med nya äckliga drinkar i handen, beställandes pommes frites med bröd och ett par skivor bacon med den dominerande smaken tändvätska. Så är spektaklet borta och man inser att man lurat sig själv igen.



Apropå spektakel råkade Pappa Thomas fråga om alla runtomkring oss var ready for something quite spectacular -- just som en jättevåg sköljde över hela lilla familjen och en provisorisk picknickfilt med godsaker. Gud tyckte väl att det där var ett fånigt sätt att prata, eller om det var någon av de andra turisterna som besatt häxkonster. Allt detta alldeles nära vår hotellterrass, faktiskt på stranden utanför Turtle Beach Hotel, inte långt från där vi såg spåren efter en havssköldpadda som lagt sina ägg under en solstol en gryning.



Här vore det inte så dumt om vi tagit ett par bilder från flygplatsen. Eller snarare bilder från baren i komplexets mitt. Den är mycket speciell, och har åtminstone potential att bli världens skönaste flygplatsbar. Om bara personalen slutar sucka irriterat åt varje beställning, och kanske inte lämnar det upp till envisa besökare att själva städa bord och stolar från fågelbajs. Men miljön är annars underbar.



Titta! Där är den ju.



Fåglar rör sig – som antytts – helt fritt i det luftiga rummet som för en fågel är helt öppet utåt den varmare luften utanför. Fontäner, vattenfall och enstaka grönsaker har anlagts kring själva baren och den nedsänkta sittmiljön runtom. Åt ett håll alltså i det närmast öppet utåt verkligheten utanför. Också i övrigt finner man sig i baren omgiven av mer stressande installationer såsom check-in, bankfunktioner, säkerhetskontroll, toaletter, och annan service. Men närmaste omgivningen porlar alltså av vatten och kluckar av öl. Och inger ro. Liksom det tjugo meter höga taket bestående av segeldukar sammanfogade till ett tälttak av imponerande mått – och stadga. För taket och anläggningen i övrigt verkar oberört av Hurricane Tomas framfart mellan vårt första och vårt andra möte med miljön.

Vi tar en öl och säger adjö med några strandbilder till. Vad vi inte visste just här (och inte lärt oss av våra tidigare flygningar) var att Tantan precis skulle explodera i blöjan igen, och igen. Eller att vi skulle få fråga oss fram (!!!) ute på runway vilket plan som var vårt. "The middle one over there", kändes lite sloppy, särskilt som tonen var lite gissande, trevande. Mittenplanet visar sig vara ett riktigt snyggt, och inte allt för litet propellerplan, men ändå: lite läskigt.. Lyckligtvis serverar de sjukt stora groggar utan att knussla med någonting alls. Vilken sjuk utsikt! Bland annat ser vi vår strand en gång till, fast från luften. Utsikten varar hela vägen och det gör vår enorma grogg också, vilket känns lyxigt tills vi plötsligt tar mark igen och glaset fortfarande skvalpar.

Pappa Thomas sveper "det sista" av groggen på Grenada, vilket visar sig göra underverk för tålamodet inför alla migrationspapper som verkligen ska fyllas i till sista punkt, fyra gånger. Dock inga verkligt svåra uppgifter, krävs tex inget visum på förhand som svensk, och inga överraskande kostnader tillkommer nuförtiden.

Datum ska fyllas i enligt den 6 Nov 2010, och vi räknar fundersamt tre månader framåt..

Orkan på en kyrkogård, samt en skylt

(underskatta inte en liten närbutik)

Hurricane Tomas

Familjen Thomas har i dagarna bekantat sig med Hurricane Tomas.



Under lördagen skulle vi ha åkt med ägaren till (bland annat) vårt hotell för att titta på en bit mark där han vill anlägga en ekologisk fruktodling. Han tänkte sig att vi skulle kunna ha nåt klokt att säga om saken, och menade att oavsett blir det en intressant utflykt för oss alla...

Det kom att bli en synnerligen intressant dag, men av helt andra skäl. En orkan presenterade sig under namnet Tomas. Efter att ha sett en del av ödeläggelsen på närmare håll skulle vi hellre ha en behagligt solig dag uppkallad efter oss.

Men för att avsluta historien om ägaren, så istället för att hämta oss vid tio, lyckades han ta sig hit (genom orkanen) för att ställa in, och kanske för att inspektera skadorna på hotellet. Och vi kom att prata om hur man vänder regn, missade flyg, inställda planer av alla slag -- till en mysfest utan like. Pappa Thomas nämnde Happy Hour och levande ljus. Antingen tolkade han detta å det mest extrema, eller också fick han bara kraftigare respons än han (eller vi) räknat med. För djäklars vilken fylla som brakade loss samtidigt som orkanen Tomas drog mot sin peak. Det brokiga skaran suputer som vaskades fram ur ett annars välstädat hotell både imponerade och chockade oss en smula.

Ägaren slog sig ned en stund med det ljudliga gänget han själv samlat i lobbyn för att pröva leken Alla berättar nånting om sig själva. När han själv inlett med stor humor (nåt om fem fruar och room for more) skickade han ordet till en tjej som sa gjorde en AA meeting; "Hej jag heter Kim och jag är alkoholist". Själv skrek hon av skratt och de som inte busvisslade och skrek med passade på att dricka ikapp, eller smyga iväg. Pappa och en storögd Hilma satt, liksom ägaren, varvet ut.

Några timmar senare var det inte bara A-laget som skrek, för när strömmen slog på var euforin inte att ta miste på. Hela kvarteret vrålade ut en blandning av alla uppdämda känslor man kan tänka sig. Märkligt att se elektricitet trigga så mycket djuriskhet. Eller om det tvärtom var ett sista vrål från orkanens råa inverkan ;-)



Lite smaklöst skulle man kunna säga att för den som bor fint och stadigt kan en orkan verka uppfriskande, och imponerande! Från tryckande värme till ett himmelens vredesutbrott. Strandens annars mjölliknande lena sand blev till tusen nålar över huden, en liten symbolisk grind krävde verkliga krafttag att öppna, och skillnaden i steglängd beroende på om vinden tryckte emot eller skjutsade på i ryggen var så stark att det var skrämmande. Just hur stegen riskerade bli till små flygningar var nog den främsta anledningen att vi höll oss inne under nästan hela lördagen. Man måste känna det själv, tydligen, det tycks omöjligt att lära av andras misstag. Först i efterhand, när vi sett ödeläggelsen, insåg vi allvaret fullt ut. Att det talades om största orkanstyrka sedan 1955 och att vinandet ibland ackompanjerades av råmande metall och någonting som fick gäster med inställda flyg att spekulera om jumbojettarna flög ändå -- sånt bet inte på oss. Bara att hålla upp (och stilla) en kamera visade sig vara en utmaning. För att inte tala om att hålla ett fönster öppet för samma videoövning.

Ganska läckert på många sätt alltså. Men vi gör oss inga illusioner. When it rains its on the poor ;-)

Här ett par före och efter från vår balkong:

En sisådär himmelsbild över Dover Beach

Hej Helena Bergman,
och andra som kanske tycker det är skralt med bilder. Givetvis ska det upp fler och bättre bilder, men tillsvidare en liten halvdan historia som åtminstone antyder vad slags vy vi snackar. Även om färgerna kanske inte är de mest spektakulära, och pojkarna i förgrunden kunde ha berett sig bättre för stor publicitet.

Barbados -- vi stressar av

Vi anländer med så mycket packning att Pappa Thomas får något av ett sammanbrott i väntan på väskor fyra och fem, plus en resevagn. Där står vi och svettas och vill inget hellre än att få av oss kläderna -- och för den delen barn och ryggsäckar -- i väntan på MER av våra oumbärligheter. . . Djupa andetag. . . Men det hjälper inte. Bärarna börjar trängas kring oss, en av dem läser oss väl och säger kärleksfullt: "You already have clothes and stoff here waitin foryou, am I right?!", och häpnar generöst när vi säger att Nej, detta är allt. Utan den skojaren hade Pappa Thomas varit surmulen hela dan. Men se det bjuds fler chanser att reta sig på bagaget och ett jordskred av negativa multiplikatoreffekter och synergieffekter och exponentialfunktioner från skolmatematiken. För vi stannar inte upp och tar en stilla öl på flygplatsens löjligt sköna utebar, utan snart sitter vi i en taxi vi annars inte tagit, på väg till ett ställe vi annars inte valt att bo på. Och som vi inte hittar, så vi får efter timmar av strul och mörkret i antågande acceptera ett lurigt sätt att locka in oss på ett dyrt ställe. Mamma Thomas har slängt av sig kläderna, ammar utslagen på sängen, medan Pappa Thomas nås av beskedet "Jasså, vad lustigt. Du missuppfattade priset. Nej, US$100 per natt kostar det". Förnedrade försöker vi (och misslyckas med) att skratta med i missförståndet, och inleder vår vistelse i utmattning på rummet medan hotellbaren med kanske världens skönaste havsutsikt firar solnedgången med Happy Hour. Eller om det är tvärtom, att hela himlavalvet firar att det är Happy Hour på vår sköna hotellbar.

Men det tar en nattsömn och vi är alla ikapp. Faktiskt från 04 ligger vi och funderar över hur soluppgången ska bli, för att sedan plötsligt få jättebråttom kring 05.30 att rusa ut när det börjar ljusna på vår balkong "åt fel håll". Men från det ögonblicket, om inte förr, har det varit väldigt svårt att tycka annat än bra om det här stället. Vore det inte för lågsäsong -- och ännu en rea av nåt slag -- skulle vi inte haft råd att bo här alls. Så nu njuter vi. Faktiskt något sjukt. Men låt oss inte gå välbehagen i förväg. Detta är tänkt som en blogg med lika delar gnäll och skryt.

Denna första morgon gav sig Pappa Thomas ut på morgonpromenad till en närbutik, på jakt efter frukost. Stället öppnade först vid 07, men det bestående intrycket var att personalen må ha varit på plats, dock långt ifrån vaken. Butiken sålde främst kakor, läsk, chips och öl, och de flesta kunderna denna morgon inhandlade endast en artikel var, av just den karaktären. Efter en timme av jämförelser, innehållsbeskrivningar och annat frågar Pappa Thomas vad man gör om man vill äta nåt nyttigt här. Svar: "Come back around ten, eleven-thirty, and maybe we have some chicken ready for you". Man landar ganska snart i denna kultur av mer Låt gå, medan vi inser att mer mänsklighet inte betyder bara vänlighet och välvilja -- men mestadels. Stället lever, och människor har nära till skrattet, också när vi tycker det kan kännas lite ofint.



Vi äter frukost och lunch på balkongen. Vår balkong ligger precis ovanpå entrén och receptionen, med perfekt utblick nedför hela gatan, en gata som börjar eller slutar hos oss, beroende på perspektiv. Det betyder att vi ser badgäster komma och gå, de smyger ned till den mjöliga stranden via nån liten stig längs husväggen som vi missat. Men det betyder också att vi kan se all trafik till och från själva hotellet, inklusive när någon av oss gör oss ärenden in i samhället. Lite som en bra box på nåt stort evenemang; vi behöver just inte mycket mer, och det går bra att äta och dricka "medhaft" medan vi frispråkigt kommenterar alla människor precis nedanför. Med bonusen att vi dessutom kan hälsa på utvalda favoriter när andan faller på ;-)

Vår andra aftonrodnad blir så mycket bättre, men vi väntar med den rapporten..

London pubs

När man är ute och reser blir det snabbt och lätt att man jämför, generaliserar, och drar de högsta växlar magen klarar av. Vi delar här med oss några av våra reflektioner från London.

London må vara ett multikulturellt meltingpot, men det betyder inte en friktionsfri matchning, ett möte utan missförstånd och prövad tolerans. Nej, toleransen prövas helt bestämt för en svensk barnfamilj. Samtidigt är det ju lite sånt vi är ute efter; Det Kulturella Utbytet, Mötet, kanske rentav Den Kulturella Utmaningen. Och ni som läser detta vill ju åt samma sak ;-)


I London var det helt i sin ordning att dricka öl med bebisar i famnen, mindre naturligt tycktes det dock vara att amma i samma miljö. Eller alls öppet. Och man frågar sig om övervakningskameror kan påverka människors förhållande till sina egna och andras kroppar. Kanske beror det på ekonomisk utveckling, eller Thatcher. Eller också har det alltid varit svårt att vara naturlig kvinna i Storbritannien. Spelet mellan könen i Storbritannien har aldrig sett särskilt smidigt eller naturligt ut. Kvinnorna klär ut sig och gör sig till på ett märkligt sätt när de ska ut och roa sig, och männen kan sällan kallas tryggare utanför sitt habitat. Alla hanterar de sin osäkerhet med en torr humor som gör åtminstone omgivningen väldigt trygg. Så för vår del är all friktion mer än förlåten.

Men låt oss nämna en tråkighet till. För vi sökte efter den där gamla sortens pub, redan innan vi checkat in på vårt hotell. En sån där pub som heter The Duke, The Duck eller The Duke and The Duck. Ett stenkast ifrån huvudgatan liksom. Och vi hittar en mycket snarlik historia: The Swan ligger i den sista gränden innan vi når vårt hotell på Southhampton Row, vi får syn på de båda skyltarna i samma stund, Svanen nedåt en avstickande gränd, Hotellet rakt fram längs huvudgatan, och vi bestämmer att en bit mat och en London Pride inte borde försämra humöret. Och vi får rätt. Åtminstone vi vuxna mår överraskande gott efter ale och minipajer med potatismos och brunsås (också brunsåsen och en av pajerna innehåller ale). Men sen blir det till att öka takten igen, för Hilma behöver bytas så snart som möjligt. Så vi kommer ändå ganska stressade till incheckningen, Hilma står på knä i vagnen och håller folk borta från entrén. I entrén noterar vi också bakgrunden till helgens specialerbjudande, för här byggs det om och dammas och dånar. Senast vi fick just den typen av rabatt var på Scandic på Södermalm och Hilma var.. pytteliten. Nu är hon två och kan själv sätta ord på sina dofter.


Vid det här laget undrar den otålige läsaren vart de utlovade tråkigheterna tog vägen. Och man kan säga att vi inte själva fann det tråkiga förrän på en helt annan pub långt in på dagen därpå. Pappa Thomas har en liten favorit i centrala London som han brukar göra sak av att hitta och besöka på en pint eller två. Den heter The Captain's Cabin, även om namnet farit illa många gånger. Och både insidan och utsidan har vissa likheter med The Swan och en mängd andra Djurpubar, Titelpubar, och Djur-med-Titel-pubar. Problemet uppdagar sig först när menyn visar sig var liknande, Nej, EXAKT den samma som på The Swan. Pappa Thomas gamla pub är alltså inte unik, och inte heller av ett charmigt gammalt snitt. Utan en pub i en kedja som specialiserat sig på turister som Pappa Thomas, som främst vill kunna intala sig att de åtnjutit en särdeles god pint i en särdeles god miljö -- lååångt från McDonald's och annat streamline:at. Maten smakade denna gång inte bara ganska bra, utan EXAKT likadant, vilket denna gång ger ett underbetyg. Faktiskt hade maten kunnat smaka sämre och därmed fått ett högre betyg -- på ren individualitet. Det kallas visst unicitet eller unikitet i branschen, vilket vanligt folk hånar, men sedan glatt kastar sina pengar över.

Nåväl.

London var väldigt trevligt också, ingen risk att det glöms bort. Bland annat besökte vi Hamley's stora leksaksaffär, som roade hela familjen under ett par timmar. Och hotellet (Park Inn) var bra på alla sätt. Dessutom strosade vi ju runt under helgen på Covent Garden och i andra fina kvarter -- i solsken! -- så det vore synd att klaga. Härmed utnämns Covent Garden till Gycklarnas största scen, för den händelse andra tänkt göra anspråk. Glöm det. Gycklarna rules på Covent Garden, nu och för alltid. Ingen annanstans kan en nästan naken man vinna just den formen av gillande från så stora skaror. Och de är smidigare och roligare än självaste Wamba (den enda sanna hjälten i "Ivanhoe").


Några betyg i relation till Resa med barn:

Resevagn/paraplyvagn: 3/5 (svåra entréer och trappor, förbud i rulltrappor)
Vanlig vagn/rullstol: 2/5 (hänvisas ofta till en egen rutt, eller avvisas)
Tillgång+Pris babyart: 3/5 (sambandet RedBull - cigg - nappflaskor bör utredas)
Barnvänlighet i övrigt: 2/5 *

* Den sista frågan avser hur vi upplevde att vi själva bemöttes i affärer, på restauranger och pubar, samt en god portion fördomar på det. Ibland räcker inte humor och ett leende fullt av roliga tänder. Två gånger blev vi varnade eller avvisade i dörren pga det som kunde väntas barn i miljön, och då kan läsaren notera att vi inte hade velat gå in alls om vi inte själva tyckt det verkade ok. En pub gav oss villkoret att gå inom en timme (kl 19) medan en liten hund som för övrigt bet Hilma i handen och så när bröt benet under ett bord fick stanna. Man kan väl kanske kalla detta manskultur helt enkelt, när sådant som kan skada barn inte ifrågasätts, bara själva barnen. Det rimmar i vart fall med Kvinnans fel att mannen slår, och Kvinnans fel att hon blev våldtagen. Men kanske ska vi inte ta till såna paralleller. Suffice to say: Tar du med dig ungar på puben kvällstid så är det ditt fel om nåt fyllo beter sig -- och barnen far illa. Pubs are no place for little kids. I centrala London.

Så vi provar Barbados istället. Via Gatwick:

Imorgon London

Genom Ticket har vi äntligen sytt ihop en resa vi alla ser fram emot, särskilt efter att ha trängt ihop oss hos Farmor i flera veckor nu. Avresa imorgon, Arlanda -- London Heathrow. Vi ska bo ganska centralt, mellan Russel Square och Covent Garden. Över helgen. På måndag bär det av till Barbados.

Enligt pintprice.com kan Karibien delas upp i billiga och dyra ölländer. Vi utgår ifrån att dessa data ger en entydig bild av vilka länder / öar som är dyra och billiga i största allmänhet. Kostar ölen mer än 2 Euro så väljer vi andra resmål. Tänker vi nu.

Hemmavid har vi varit på Bröllop och firat nyingifta släktingar. De fick 10 x Brunch från weekendfrukost.se, eftersom de bor inne i Sthlm och tycker mer om att äta mat än att laga den, särskilt helgmorgnar.

Och vi har träffat vänner, partat, fikat, lunchat, lekt.

Och Pappa Thomas har redovisat och köpt redovisningstjänster, och haft med företagsmyndigheter och revisor att göra. Vilket kostar mer än det smakar.

Hilma har sagt adjö till lejongruppen och de andra barnen på dagis (alla kring två år gamla) för de ska inte träffas på flera månader nu. Som plåster på såren har hon fått en gnuggis som föreställer ett stort lejon, och ett plåster som föreställer giraffer ovanpå vaccinationen på samma arm. Girafferna är rädda för lejonet, för lejonet vill äta girafferna, så det gäller att hålla alla lugna och inte för nära varandra.

Senaste dagarna har vi bland annat laddat ned några favoriter från DVD till dator, samt skaffat extra reservminne för det mesta vi värdesätter från datorvärlden.

Vi finns på Skype, om någon vill nå oss.

Hilma 2 år! (Hurraah)

Vi är nu tillbaka i Sverige en vecka eller möjligen två. Vårt huvudsakliga syfte, uttryckt lite slarvigt, är att träffa familjen under ett par stora händelser i familjelivet. Hilma fyller två om några dagar, och det har vi firat med familjen idag (söndag). En av deltagarna vid festligheterna blir mer formellt familj på lördag, då han gifter sig med Hilma och Tantans Moster. Med vid festligheterna var, förutom Brudparet och den vanliga Familjen Thomas, även Mormor och Morfar, Gammelgammel-faster Ulla (oftast kallad bara Faster Ulla, fast hon egentligen är Farmors Faster), samt vår värdinna under hemlösheten hemmavid: Farmor Thomas.

Farmor bjöd på Lax och framförallt på en halvnyttig heluppskattad paj täckt av bär, närmare bestämt Hilmas favoriter som Mamma smygköpte dagsfärska: Blåbär och JORDGUBBAR! Hur nu dessa bär kan vara färska fortfarande i denna isande kyla.

För att lägga lite sordin på familjeträffen, eller möjligen av helt andra skäl, bjöd vår hemresa (från Kreta) Pappa Thomas på en förslöande förkylning. Också Mamma Thomas var sliten av hemresan. Vi åkte nämligen med ett flyg som tog oss till Arlanda vid 03 nånting och sen blev det nattbuss 04.12 mot Uppsala, och en generös Farmor som hämtade oss vid Centralstationen cirka 05. Väl hemma hos Farmor kände Hilma igen en mängd böcker och kramisar hon saknat, och det kära återseendet fick henne helt att glömma allt vad trötthet var. (Pappa gjorde under flygresan ett par lika patetiska som misslyckade försök att bum-sova under ett par flygsäten, men ingen vinkel ville sig bättre än att smärtan väckte honom bryskt.) Av all denna ackumulerade trötthet och viss sjukdom syntes dock lite, för vilka var precis hemkomna från en solsemester i Grekland, vilka var härligt solbrända och vackrast någonsin..?!

Men var var vi..? Jo, så samlas vi då alla, och firar vår lilla Hilma. Hon var glad att träffa alla igen, och väldigt glad åt jordgubbarna. Men en del glädje visades också flera fina presenter. Märkvärdigast kan man nog kalla en alldeles ny fin trehjuling. Och till den fick hon dessutom den ljudligaste tutan vi hört utanför en fotbollsstadion (möjligen i själva verket ett överfallslarm/-vapen). Därtill ett par roliga bilderböcker och en klänning.

Men trots allt det fina med Hilma kan vi inte helt ge henne dagen. För Tantan, och möjligen Morfar, stal flest hjärtan när den förre lade sig till ro på den senares bröst -- en timme kanske? Betydligt längre, gladare, och mer fridfullt än vad jag precis rapporterat vara möjligt.

Om några dagar tänkte vi fira Hilma igen, med några av hennes nära vänner. Oklart i i det sista om hon får någon särskild present av Mamma och Pappa, men vi har talat om nåt slags inplastade bilder i ett häfte (low-tech) som alternativ till att dagligen bläddra bilder i mobiler och kamera (high-tech). Blir det inga såna bilder får hon nöja sig med en långresa med början om en vecka. Och, om man nu får räkna det, att hon får vara med på Bröllop i helgen och bo med Farmor på fint Vandrarhem i Stockholm.

Kreta summeras, hemifrån

OK. Då var man hemma en sväng då, och sjuk. Såklart.

Men åter till Kreta, och att resa med barn/familj. Eller att åka på charter kanske vi ska kalla det..

Det går alldeles utmärkt att resa med familj, kan vi konstatera, men vi kommer inte ifrån alla de bekymmer vardagen bjuder hemma. Medan Hilma (jättesnart 2 år) nu har lärt sig bada, och älskar det, så har Tantans (nu 3 mån) behov av framför allt Mammas ständiga närhet förblivit lite hämmande för mer aktiva aktiviteter. För familjens far har detta inneburit insatser i form av längre promenader och dans med Tantan i famnen eller fastspänd i sele över mage och bröst, samt mer perifert stöd i form av lek med Hilma, och de dagliga bestyr som plötsligt växer med småbarn -- också på resande fot. I klartext betyder detta att sömnen fortfarande behöver planeras en smula, och att planerna nästan säkert fallerar. Resultatet är inte en trött förälder utan två, och "jobbet" med barnen blir endast i korta perioder endast en förälders syssla. Omvänt får ingen förälder någon längre sammanhållen egen tid. I nuläget. Och nuläget begränsar Pappas insatser med Tantan till den tid pojken klarar sig utan mat.

Hilma nästan två älskar alltså att bada, vilket betyder ett strålande humör sålänge bad finns på menyn. Men de nya intressena och förmågorna betyder förutom de vuxnas deltagande och uppmärksamhet en del mardrömmar. Mamma drömmer om drunkningsolyckor, Pappa (av mindre klara skäl) om fall från hög höjd. Till dessa nojjor kommer en faktisk fara till i form av en stor väg alldeles om hörnet från vår uteplats vid entrén (vi förunnades två uteplatser, men hängde mer framför entrén). Kreta lär ha Europas (EUs?) mest dödande trafik, och vi ifrågasätter inte dessa uppgifter. Men på det hela har Hilma varit mycket glad och entusiastisk över det mesta, och hennes ordförråd har utvecklats enormt. Bland annat till att omfatta avancerade sammansättningar som skrämmakissekattvatten och blåsvovve (en uppblåsbar hundliknande flytgrej som barn kan sitta i och guppa, eller dras fram i över vattenytan).

Tantan tycker om att sitta klistrad vid Mammas bröst, eller Pappas bröst om Pappa rör sig regelbundet rytmiskt och pratar stillsamt. Vilket rimmar bra med strandpromenader. Han tycker också om blöjbyten, och han är ok med att bada. Annars har det varit svårt att hitta acceptabla situationer för killen. Även om lugnet är på väg, och magen verkar betydligt bättre. Oron kan nu, vid 3 mån, indelas i Trötthet, Hunger, Stimulans, och för all del fortfarande Magen.

Men.

Nu får det vara slut på gnället här, för våra förbehåll handlar ypperligt lite om den situation vi kallar Kreta och vår familjeresa dit. Vi rekommenderar andra att företa sig samma resa med barn. Vi har byggt sandslott, fått motion, badat i både hav och pool, ätit relativt billigt på restaurang varje kväll, Pappa har druckit rikligt med öl, och allt detta utomhus i ett fantastiskt klimat. Trots att vi sökt oss till skuggan, eller valt solens första och sista strålar för våra längre strandpromenader, så har vi blivit läckert solbrända. Det är behagligt att inte behöva bry sig om kläder på tre veckor, särskilt barnens kläder (med tex tio blöjbyten om dan att tänka på). Vi har inte läst så mycket som vi hoppats, och en del andra ordentligheter har också kommit på skam, men nästan två böcker var för oss vuxna och flera om dan för Hilma är såklart mer än de flesta barnfamiljer hinner med.

Vad har vi då gjort, och vad saknar vi? Vad fattas oss i denna återhållsamma hyllning till resande med barn? Jo, i ett ord: Förväntningar. Eller snarare: Ett och annat fattades oss pga våra förväntningar, man kanske skulle kunna säga pga vår attityd. Vi bytte vissa rutiner hemifrån mot nya. Vi hoppades klara av dels ännu bättre rutiner, och lindrigare sömnförhållanden, dels också samtidigt att sticka av mer från rutiner. Man skulle kunna säga, med risk att låta klassisk och platt, att vi inte ångrar det vi gjorde, utan bara ett och annat vi inte gjorde, sånt vi missade, eventuellt helt i onödan.

En av få direkta aktiviteter grundade sig i att vi hyrde bil i två dagar (dock endast ett dygn, en distinktion som just vid hyrfirmor visat sig vara mycket tilltalande). Detta mot slutet av våra tre veckor, och långt ifrån konfliktfritt, men ändå en av resans absoluta höjdpunkter. Innan dess hade vi bara varit på promenader, samt på en dags-kvällstur till staden Chania med lokalbuss. Detta tillsammans med en vietnamesisk-svensk familj som visade vägen lite och var allmänt trevliga reskamrater. Hong, Min, och Milton hette de, Milton 15 mån. Glada och roliga allihopa. Men den resan var ändå blek i jämförelse med vårt nästa besök. Vi återvände till Chania storstilat i vår öppna hyrbil, efter en dag av intryck längs kusten, och den känslan var bara helt fantastisk. Det tål tryckas på en smula att vi åkte i en öppen bil, en cab, vilket gav en oväntat skön glidig känsla. När vi ganska sent på kvällen letade oss ut ur stan igen, för att sova "hemma", utstrålade Hilma totalt välbehag, medan hon kommenterade allt hon såg från sin upphöjda position i passagerarsätet. Morgonen därpå åkte vi upp i bergen på natursköna serpentinvägar och unnade oss en brunch under en pergola i en historiskt rik liten bergsby (säger man UNDER en pergola, eller säger man I en pergola? alltså sånt där spaljétak med växtligheter slingrandes). När vi skyndade tillbaka ner mot havsnivå och returnerandet av hyrbilen blev rallyresan för hård för Hilmisen och hela hennes del av brunchen kom upp igen precis före målsnöret. Apelsinjuice dominerade färgningen av kläder och bilbarnstolen. Så det blev en dramatisk avslutning på det äventyret, med rask totalrenovering av ena bilbarnstolen (vi vill tacka designern för löstagbara tygdelar) och lugnande av två oroliga barn medan pulsen närmade sig deadline-klockans ohyggliga hastighet. Och solen visade precis ingen nåd. Ingen förseningsavgift dock, vilket kändes rimligt med tanke på det senfärdiga bemötandet i samband med utlämningen av bilen, som är en annan gnällig historia, så vi skippar den. När vi väl duschat av oss och badat var vi till slut en riktigt lycklig och stolt familj, vår hyrbilshistoria var kanske precis vad vi var redo för av next level reseäventyr.

De sista dagarna spenderade vi på samma vis som just alla andra dagar, men efter hyrbilen var det som att Familjen Thomas varit på team-building. Allt kändes lättare.

Men hyrbilen lämnade efter sig ett livkraftigt frö av längtan efter nästa nivå äventyr. Detta var inte nog. Vi måste se nya horisonter.

>>> Att Resa med Barn (Dag 3 på Kreta)

Dag 3 på Kreta

Flyget gick strålande bra, sen lite problem när Hilma somnade på bussen till hotellet men vaknade i panik. Det var faktiskt så trångt och mörkt att det kunde hända vem som helst – och Hilma låg fastklämd mellan ett par ryggsäckar med huvudet på Pappas axel. Väl framme kunde alla andas ut, och det gjorde vi.

Vi har nått Dag 3 och några nya rutiner har smugit sig in i våra liv. Men vi får se..

Johan gör till exempel 100 armhävningar varje morgon (medan tjejerna morgnar sig) samt tar en promenad längs stranden och tillbaka tillsammans med Tantan. Promenaden tar ungefär 45 minuter, om ingenting kommer emellan. Tanken är att Pappa och Tantan ska dela minst 90 minuter av motion varje dag, fördelat över 45 minuter i morgonsolen, 45 minuter i kvällssolen, så länge vi bor på stranden.

Karin gör också dagliga utflykter med Tantan, för att utforska den närmaste omgivningen samt vad mer resan skulle kunna erbjuda. Det är ingen tvekan om att Karin kommer i form, vare sig hon vill eller inte – så länge hon BÄR på huvudansvaret för Tantan, som bokstavligen suger musten ur henne. Ytterligare reflektioner att vänta kring hur detta ansvar tar sig uttryck, och vad det innebär för Familjen som helhet, nu när vi reser.

Hilma tycker bäst om att röra sig mellan lägenheten och havet, förbi en vuxenpool och en barnpool, och en massa både vuxna och barn, och en del små söta men skabbiga vilda katter. Förutom katterna är miljön lite som ett kolonialt cocktail-party för semi-nudister / skandinaver. På ett bra sätt ;-) Men Hilma attraheras inte främst av de socio-ekonomiska analyser miljön närmast påbjuder, utan av andra iakttagelser man svårligen gör hemma i Uppsala under september månad. Småpojkar i färgglada badbyxor som skriker, och sparkar fotboll, och kastar sig orädda ut i vuxenpoolen (en av dem är påtagligt rädd för katterna och tror att Hilma kan läsa vuxenböcker; så kanske bör vi inte beskriva just honom som i första hand ”orädd”). Gamla och tjocka människor klädda i rynkor, från topp till tå, i grunden vita men numera solstungna i rosa och chokladbrunt. Alla ler, alla vuxna är lugna (somliga nära diagnosen koma) och precis alla har Tid.

Till frukost äter vi som har tänder Müsli med Mjölk, och lite Fruktyoghurt. Kaffe. Vatten.

Till lunch äter vi nånting i stil med Salami, Oliver, Feta, Bröd och eller Pasta med Yoghurt. Till detta ett litet glas Vitt Vin, Vatten, och Kaffe med nåt sött efter. Ganska lyxigt, samtidigt som det är billigt och mestadels lokalt. Idag tillkom avokado och nektariner till menyn.

Middag innebär ett besök till någon lokal restaurang och eller pub, kanske ett café. Idag har Hilma lovats färskpressad Apelsinjuice, för hon fick smaka Mammas igår kväll. Och redan vid frukosten frågade hon om ”Appeljos”, vilket för ett tränat öra inte betyder Äppeljuice.. så vi ska dit efter Pappa och Tantans sena prome. Pappa råkade lova.

Under gårdagens morgonprome (Dag 2) diskuterades värdet av dels motion och allmänt god hälsa, dels också värdet av att göra någonting tillsammans -- far och son -- som inte är ett direkt måste. På kvällspromenaden (Dag 2) fördes samtalet in på hur vackert det kan vara ute i naturen, och hur trevligt det är när människor värdesätter naturens villkor, och samtidigt håller rent efter sig. Vi kom att prata om kretslopp och ekologi, och om hur lite vi vet om havet, varifrån allt liv ändå tycks stamma. Apropå havssköldpaddorna som lagt en del ägg här i strandsanden. Och apropå hur en kvinna krattade torkade alger i en sopsäck, fast sen när säcken var fylld öste hon bara ut resten av sina högar i havet. Sisyfos var också grek. Vi filosoferade vidare i begreppsvärlden, och funderade över vår miljö. Kortsiktighet, långsiktighet, kretslopp och ekologiska fotavtryck.

Morgonens samtal (idag, Dag 3) har handlat om det lilla och det stora livet, löst baserat på Dalai Llamas resonemang om Empatins Kraft (The Power of Compassion). Det lilla livet handlar om att med sina sinnen förnimma till exempel plötslig stark värme i en fingertopp, och att agera i direkt egenintresse på detta. Det stora livet handlar om hur vi inte bara kan lära känna vår egen kropp och kommunicera dess behov med den närmaste omgivningen, utan vilka enorma möjligheter vi har att lära känna betydligt större delar av världen utanför oss själva. Fördelarna med denna betydligt större och ambitiösare hållning till livet ställdes mot de litenhetskänslor som ibland kan drabba oss illa, och med dessa förbundna otillräcklighetskänslor. Trots en del utflykter i de behagfullheter ett inskränkt och självupptaget liv kan erbjuda stod det tidigt klart att vår familj valt den upplysta vägen, där samspelet mellan människor, miljöer och naturens krafter tillerkänns en avgörande betydelse för våra liv. Tantan var inne på att det till exempel blev ganska varmt efter ett tag att sitta på Pappas mage, men att å andra sidan blåste en frisk bris in från havet. Vi kom överens om att återknyta till samtalet senare under dagen, på vår kvällspromenad.

Ett par grannar kring poolen här på lägenhetshotellet har tipsat oss om matställen och dessutom flera marknadsplatser inne i Chania (Hania /Xania) så inom ett par dagar åker vi väl in till stan och ser oss om efter nåt gott att släpa hem till grottan. Vår grotta ligger förresten i markplan och har två öppningar med uteplats beredd för måltider och rent slappande. Vi har hittills ätit frukost på havssidan, och sedan fikat lite och torkat blöta kläder på framsidan, åt poolen till.

För övrigt misstänker vi ett tyst men flitigt smygsupande runtom oss – baserat på kroppsspråk, ett lätt sluddrande, röda näsor, och den omisskännliga semesterskandinavens övriga matchning. Antingen sker inmundigandet på rummen eller också i någon lokal bar vi missat, för den allmänna aktiviteten på området är inte igång förrän framåt lunch, då solen står som högst, och även då dåsar och flåsar många som att dygnet gick för fort. Och kvällstid drabbas hotellet av mörkrets och stillhetens totala övertagande. Samtidigt lyser ölburkar och vinflaskor i det allmänna med sin relativa frånvaro. Det är svårt att tro att de vuxna här är på hälsoresa, ytterst få ser ens ut att ha reflekterat över sin hälsa, så det återstår att bestämma var och när de dricker den alkohol naturligt förvärvade clownnäsor och svällande bukar kräva.

Johans – och därmed Familjens – änsålänge begränsade alkoholkonsumtion har främst skett som angivet, just i anslutning till hotellägenheten. Begränsad till små glas i anslutning till mat eller Kaffe. Hmm.. Andra kanske gör lite som vi..? Men vi kan väl ändå inte vara som alla andra ;-) Återstår att klargöra, och kanske medge. Är vi verkligen som de andra? Och i så fall blir den brännande frågan: Hur är då skandinaver? Ibland krävs det att man reser bort för att hitta hem. Eller som man sagt om schamaner i alla tider: Det krävs ett utifrån-perspektiv för att tydligt se vad som sker i samhället. Något journalister och politiker grumlat till bortom den urgamla visdomens klarhet.

Under de närmaste veckorna skall klarhet bringas i mycket av det intellektuella gods vi släpar runt på, och kanske börjar vi snart tydligare se den väg vi själva helst går. Med våra texter snitslar vi banan för de som vill förhålla sig till just vår väg.

Nu deklarerade Hilma stolt att hon häller ut alla Mammas pengar, ackompanjerad av det bekanta ljudet av många mynt som faller ut över klinkergolv. Tantan är lite ledsen, han vill såklart ut på samtalande prome med Pappa..

Vi kan nog trivas här. Vi har knappt tre veckor kvar på hotellet och orten, och då har vi tänkt oss åtminstone någon enstaka utflykt för att besiktiga andra delar av ön. Det ska dock tydligt sägas, att vi inte i första hand är här för att utforska den grekiska kulturen, eller ens skandinaviska semestervanor, utan främst är vi här i en enda stor andhämtning – efter en ovanligt krävande sommar hemma, och inför en spännande resa Jorden Runt, med början om en månad.

Kvällens samtal med Tantan kom att fastna i det närmaste kroppsliga, alltså ingen fortsatt utveckling av Dalai Llamas diskurs som planerat, utan fokus på den egna kroppens direkta behov. Mer specifikt avhandlade vi både småsår och virus, och det var verkligen klurigt för Pappa att inte trilla dit i alltför generella resonemang som gärna lånar sig åt rasistiska metaforer. Vi pratade nämligen om hur den fysiska organismen raskt slår ifrån sig allt främmande, och hur vi ska vara tacksamma för denna grova generalisering. Syftet var naturligtvis att föra in samtalet på om feber och snuva som symtom samtidigt kan beskrivas som själva sjukdomens essens.

( Utlagt via ett café intill där vi bor, hotellet tar €5/h för att sitta med dator i receptionen! )

>>> Att Resa med Barn – en Bakgrund del 2 (av 2)

Detta är Dag 3 på vår resa. Planen är att vi ska vara ute på äventyr tom den 1 mars ungefär, eller i vart fall på resande fot. Beträffande just Äventyr har vi en generös hållning till det konceptet, som inbegriper det mesta vi tar oss för... Men vi ska i det följande försöka avhålla oss ifrån det mest alldagliga, sett ur svenskt perspektiv.

Låt oss inleda denna reseberättelse med ett fåtal bakgrundsuppgifter, även om mycket ger sig – under resans gång ;-)

I månadsskiftet november-december förra året (2009) skrev vi på kontrakt om att köpa och överta en större lägenhet i Sommarro, Uppsala. Vi förberedde oss för att lämna vår lägenhet i Luthagen, både mentalt och rent fysiskt; bland annat genom att laga och putsa upp sånt som farit illa av familjens framfart. Den gamla lägenheten har varit i familjens ägo sedan 1979, så där finns en hel del gamla minnen, men också nyare historier. Karin och Johan, sen Hilma, så Tantan... Det var ju där Familjen Thomas först kom till.

För några månader sen övergick en renovering i en annan renovering. Den Nya Lägenheten, som vi fortfarande kallar den, innebar nämligen en hel del utmaningar, både praktiskt och estetiskt. Med växande självförtroende har vi själva tagit oss an dessa utmaningar, inte bara för att vi så gärna vill, utan mest för att vit arbetskraft i form av hantverkare var nästan omöjligt att få tag på mellan 1 maj och 1 september. Marknaden har i vart fall blivit i allra högsta grad hantverkarnas, vilket får oss att undra lite över ROT-avdraget – och de utsatta grupper detta rikemansbidrag skulle tjäna... Men låt oss vänta med politiskt laddade funderingar. Låt oss närma oss våra mer äventyrliga val och den livsstil som kanske kan inspirera en och annan läsare.

Vi har alltså gett oss på att renovera vårt eget boende, bland annat i syfte att höja dess värde. Men samtidigt – ironiskt som det kan tyckas – har vi gett oss ut på långresa så snart det mest grundläggande kommit i ordning, hyrt ut bostaden, och därmed blivit bostadslösa. Hemlösa, kan man tycka. Ett uttryck som kanske provocerar mer än vi önskar, så låt oss genast förtydliga att vi inte på riktigt jämför vår situation med verklig hemlöshet. Lika lite som vi med fest och alkohol i överflöd menar att provocera de som har problem med alkohol, eller överflöd ;-) Ibland kan åtminstone Johan bli alkoholromantisk, ibland på annat vis lite ansvarslös. Men eftersom detta varken är ett manifest eller en manual kan vi slarva lite med hur vi uttrycker oss. Vi söker och beskriver helt enkelt äventyret, som vi ser det, och ibland gränsar vi därmed till sådant som är direkt farligt, eller tragiskt. ( <= Disclaimer? )

När vi hyrde ut bostaden blev det först en dryg vecka hos Farmor, men inte alltför dryg; det hela gick faktiskt fantastiskt bra, med tanke på hur stressade och utarbetade vi kände oss. Farmor var mer utvilad än vi andra, och hon gladdes dessutom åt mer tid med barnbarnen än annars, så lite av hennes livsglädje spillde över på resten av oss.

Så i fredags, den 10 september, kom vi så äntligen iväg på vår resa...

( Utlagt via ett café intill där vi bor, hotellet tar €5/h för att sitta med dator i receptionen! )

Att Resa med Barn – en Bakgrund

Vi tänkte nu omvandla denna familjevänliga blogg till något av en resedagbok -- oklart hur familjevänlig -- och kanske en Guide för andra som vill Resa med Barn.

Vi som reser tillsammans är Familjen Thomas. Vi består av Mamma Karin, Pappa Johan, Hilma snart 2 år, och Tantan snart 3 månader. Vi tänkte fira Tantan här i Grekland, men Hilma firar vi hemma.

Sedan tidigare har vi ganska stor erfarenhet av att resa. Johan har oftast rest under ganska äventyrliga förhållanden, ibland rent planlöst luffande. Karin har hittills föredragit mer ordnade former, men med en dragning åt sport och strövtåg i dramatisk natur. Hilma tycker också mycket om djur och natur, men precis som Pappa trivs hon också med storstadsmingel och fest. Förutom resor inom Sverige har Hilma besökt Gran Canaria, Kina, Belgien och Thailand. Hon gör jämförelser med Möja, i Stockholms Skärgård, där hon varit med Mormor och Morfar en del under sommaren. Det allmänna intrycket är att hon älskar att resa, kanske har det mest att göra med hur Mamma och Pappa trivs när vi är på nya äventyr tillsammans.

( Utlagt via ett café intill där vi bor, hotellet tar €5/h för att sitta med dator i receptionen! )

Läget i familjen, aug 2010

Vi har nu fått en lillebror i familjen. Han föddes den 22 juni, på årets längsta dag, och i segerhuva i observationsrummet på BB Ackis. Han vägde 3,250g och var 51cm lång. Mer anmärkningsvärt just då var att han blev kvar ett extra dygn för hjärtobservationer. Det är inte helt ovanligt att barn föds med något slags blåsljud i hjärtat, möjligen särskilt starkt knutet till för tidigt födda barn. Lillebror föddes tio dagar tidigt. Under vårt första dygn tillsammans var det lite oroligt, och svårt för oss vuxna att sova, i väntan på definitiva besked. Definitiva besked fick vi på en särskild liten mottagning just för små barn med hjärtproblem. Det var en fruktansvärt professionell lokal. Jag kunde inte skjuta bort tankar på hur onödigt jag ville att det skulle vara med sådan expertis och apparatur för vår lille sons skull, för han har minsann inga allvarligare problem än att en gammal spågumma med ett gott öga skulle kunna friskförklara honom, eller vilken kvacksalvare som helst. Behöver vi verkligen specialister?!?

Så var det hela förbi. Vi var fria. Vår son var en av de som klarade sig i denna livets verklighetsdokusåpa. Och halvt upprymd, halvt i skam går vi ut genom väntrummet där de som fastnat i hjärtproblem för alltid sitter fängslade. Jag ville gärna höra en förklaring till ljuden i hjärtat, men det verkar som att svensk sjukvård numera helst lämnar friskhetsintyg UTAN vidare förklaringar. Inget "Först trodde vi att det kanske kunde vara.." och inget "teoretiskt sett". Bara "Allt är normalt.", inget mer.

Så läget är bra, mot denna dramatik i bakgrunden. Pojken skriker en del, särskilt om kvällarna, mellan 20 och 23 ungefär, men inte konstant. Och han har inget namn, fast han är sex veckor nu. Men det börjar dra åt några namn vi fastnat för.

Lägenheten är som sagt såld, en ny köpt, men mycket kvar att renovera. Om två veckor måste vi vara ute ur gamla, dvs stora avträdesdagen ;-) Sen bor vi prick två veckor i nya innan vi hyr ut den och åker bort ett halvår. Med barn och allt, som man tydligen säger.

Once a rebel

Johan har precis surfat lite på ETC, en vänsterorienterad = progressiv tidning. Och lyssnat lite på Robin Seyfis sköna Reggae. Kopplingar däremellan står andra fritt att göra.

Jag läser att vi fortfarande har tvångssteriliseringar i Sverige, fast bara av transsexuella. Puuh! Inget jag ska behöva drabbas av... Eller?

Den tröga bromsande inställningen tycks som vanligt vara att homoSEXUELLA, transSEXUELLA, de där, De är farligt sexuella. Farliga i någon mening. Därför kan majoriteten köra över minoriteten, lite som att det är straffbart att köra mot enkelriktat... Frågan infinner sig: Om transpersoner INTE skulle steriliseras, vilka risker medför då det? Och för vem? Nåt om barn som växer upp med avvikande föräldrar, kanske..? Riktigt konservativa människor bryr sig väldigt mycket om andras barn men vill typiskt att man ska skita i hur de uppfostrar sina egna. Och inget sägs rakt ut om de vuxna människor som kommer i kläm.

Detta och lite till om ETC. Men som Johan Ehrenberg betonar: Tiderna förbättras, samhället går faktiskt framåt i många hänseenden. Vi kan med andra vänsterradikaler cyniskt fråga oss NÄR dessa framsteg tillåts.

Lite mer på ett angränsande tema. Maria-Pia Boëthius gör upp med det slarvigt använda och nedsättande vis på vilket ordet "konspirationsteorier" används och har använts. Hon nämner de sexuella övergrepp katolska präster begått, som exempel på när allianser skyddat förrövare, men också som exempel på vad som sker när allianser skär sig. Kapitalet behövde Katolska Kyrkan i kampen mot Kommunismen, men knappt var det hotet avvärjt förrän, vips, så började den religiösa kåren ifrågasätta alltför avgörande delar av Kapitalismen, och då var den alliansen historia. Fritt fram för medierna att skriva kritiskt om Katolska traditioner alltså. Och göra en insats. Bättre sent än aldrig kan man tycka. Men detta dravel om konspirationsteorier har vi ju lite varstans. Konspirationsteorier och "flum" är uttryck vi lärt oss ta till mot radikalism och fritänkande, biter på det mesta som avviker från den mediala ordningen. Försök påstå idag att kriget i Irak handlade om demokratisering, att skydda världen från Saddam, eller för den delen mot Kärnvapen -- och ingen tar dig på allvar. Försök hävda att kriget i Afganistan handlar om att frigöra kvinnor... Idag är det inte bara Gudrun Schyman som hånskrattar åt sådana påståenden, ofta från farbröder utan koll på kvinnors situation i sina egna länder, farbröder som inte har vett att ta Schyman på allvar, till exempel. Men inför dessa invasioner, alltså DÅ, då hette det flum och konspiration så snart dessa krigsinsatser ifrågasattes. Tro mig! Det var alltså lättare att bli tagen på allvar om man sa någonting som stämde överens med propagandan. Och med det drar jag så slutsatsen att dessa skällsord (flum och konspirationsteorier) kan räknas till propagandamaskinens vapen. Auktoritet i denna logik har ingenting med sanning eller bättre vetande att göra, utan endast med makt. Vi hör ibland barn säga någonting de inte rimligtvis kan ha kommit fram till själva, någonting de hört Pappa eller Mamma säga, och då brukar vi säga att det är lillgammalt, kanske lite gulligt rentav. Men så hanteras alltså inte vuxnas identiska beteende. När en vuxen påstår saker utan grund, som man med blott en stunds eftertanke kan avfärda, som vi lätt kan konstatera att det bara bygger på direktiv uppifrån, propaganda -- då behandlas de med det slags respekt som kringgärdar högre militärer med tungt beväpnad eskort. En god portion rädsla med andra ord. Det skrämmer folk att ta ansvar för sina egna tankar. Helt obegripligt! Mig skrämmer det skiten ur att ta ansvar för andras tankar, gå andras ärenden utan att känna fakta eller syften.

Så med lite såna tankar och stämningar surfar jag istället in på Robin Seyfis musik. Skön Reggae och långt ifrån maktens ärenden. Väldigt frigörande, som bra Reggae ofta är. Härligt!

Lyssna:
desertrose.se