Leaving Barbados

Bilderna av Barbados som nyss var så klara tycks ha blivit suddiga. Men låt oss ändå dra oss några saker till minnes, som också kan vara av intresse för andra, med eller utan barn.



Till att börja med vill vi ge Dover Beach Hotell godkänt. Vi blev lite lurade med oklarheter om priset när vi landade (man kunde ju tycka att summan US$100 per natt skulle sitta rätt stadigt i minnet på receptionisten!) vilket såklart var extra irriterande när vi faktiskt tänkt oss det avsevärt billigare Dover GUESTHOUSE, men taxichauffören gav upp, och vi med. Vi resignerade. Som en liten twist i det hela lämnade vi hotellet tio-tolv dagar senare, och i princip Barbados, också per taxi, och den chauffören vi fick då pekade ut Dover GUESTHOUSE på vägen tillbaka till flygplatsen. Nåväl. Vi ska inte gå händelser i förväg.


När vi väl smält priset (det var ju ändå lägre än deras officiella pris och bla bla bla) och hur vi lät oss luras blev vi trots allt ganska villigt kvar. Maten var riktigt riktigt dålig, medan runtom i området var maten bara dålig ;-) Både ur näringssynpunkt och med hänsyn till smak. Och servicen var inte charmigt dålig, utan bitvis direkt otrevlig, om man nu ens kan tala om otrevlig service... Så varför blev vi då villigt kvar där, i den dyra, otrevliga miljön utan vettig mat?

Förhoppningsvis besvarar dessa bilder och texten nedan frågan i någon mening.



En dålig dag var ändå en bra dag, för det var ett litet äventyr att gå och handla, omgivningen var i ständig rörelse och full av intressanta människor, och vi hade fantastisk utsikt från vår balkong ovanför hotellets entré. Där kunde man inte bara se folk komma och gå, utan faktiskt också känna ro, möjligen arbetsro rentav.



Vi spenderade MYCKET tid på balkongen. För även om stranden var fantastisk så var solen antingen stekande, eller också inte där alls, under merparten av dygnet. Och poolen på hotellets gård var oftast stängd (en skylt angav "Pool Closed") fram till efter lunch, och igen från 18-tiden. Vår balkong klarade alla väder, även om vi höll barnen inne under orkanen.



På gott, och snart mest på ont, trivdes också fåglarna bra på vår balkong. Vilket innebar att man inte kunde lämna mat eller dryck obevakat där ute, och en del måltider präglades av stress. Vi åt nämligen det mesta av vår mat på balkongen. Köket var helt ok, även om vår matlagning var lite ensidig: mest nåt slags Carbonara eller flingor och mjölk.



Fast Tantan åt bara Mammas mjölk såklart.



Området runtomkring där vi bodde var nåt slags udda blandning mellan snobbigt och direkt sjaskigt. Inte strandliv som vi känner det sen gammalt, utan mer, kanske nyetablerat? Och så detta med drogerna. En stor andel av befolkningen verkar full, hög, eller både full och hög mest hela dagarna. Men en grej som är klart charmig, utan reservationer är den konstnärlighet som finns och syns överallt i Dover och framförallt St Laurence Gap ("The Gap"). The Gap är förresten "fint", medan framförallt just Dover Beach verkar befinna sig i en brytningstid, kanske for the worse. Det byggs en del, mest hotell och annat turistorienterat. Samtidigt inte alls som det brukar vara i säg Spanien eller Grekland...



Lite surfkultur kanske? Som skjutit metastaser i form av andra turister och knarkare. SNÄLLA knarkare ska tilläggas, för alla som tror knarkare betyder nåt annat. En del av dem sålde annat än knark, mer åt mind-expanding konst; kokosnötter med vingar och ödlor som kanske i själva verket är fåglar, lite sånt.



Men sen ska vi inte glömma att stranden var som ströbröd, och att solnedgångarna oftast var gudomliga på hotellets terrass. Under Happy Hour mellan halv fem och halv sex, precis inför solnedgången, kostade öl och annat mindre än på affären, dvs två och en halv Barbadosdollar, 2.5 BBD eller US$1.25, dvs knappt 10kr. Annars, som UNDER själva solnedgången kostade en öl 5 BBD, numera knappt 20kr. Med en öl avses på Barbados oftast en flaska på 255ml, möjligen 33cl. Drinkar och juice obetydligt dyrare, men det ska tydligt sägas att någon riktig juice ska man inte räkna med att få, och i drinkarna är det oftast syrup. På det hela skulle det dröja innan vi närmade oss de fruktpackade fräscha drinkar vi trodde översvämmade Karibien. Mest dricker man halvdana Rum punch (finns goda) eller ren rom. Eller öl såklart ;-)



Men den gudomliga stranden och utsikten, särskilt vid solens upp och nedgång, får en att glömma detaljer som hälsa och god smak. Så vi fann oss flera gånger leende med nya äckliga drinkar i handen, beställandes pommes frites med bröd och ett par skivor bacon med den dominerande smaken tändvätska. Så är spektaklet borta och man inser att man lurat sig själv igen.



Apropå spektakel råkade Pappa Thomas fråga om alla runtomkring oss var ready for something quite spectacular -- just som en jättevåg sköljde över hela lilla familjen och en provisorisk picknickfilt med godsaker. Gud tyckte väl att det där var ett fånigt sätt att prata, eller om det var någon av de andra turisterna som besatt häxkonster. Allt detta alldeles nära vår hotellterrass, faktiskt på stranden utanför Turtle Beach Hotel, inte långt från där vi såg spåren efter en havssköldpadda som lagt sina ägg under en solstol en gryning.



Här vore det inte så dumt om vi tagit ett par bilder från flygplatsen. Eller snarare bilder från baren i komplexets mitt. Den är mycket speciell, och har åtminstone potential att bli världens skönaste flygplatsbar. Om bara personalen slutar sucka irriterat åt varje beställning, och kanske inte lämnar det upp till envisa besökare att själva städa bord och stolar från fågelbajs. Men miljön är annars underbar.



Titta! Där är den ju.



Fåglar rör sig – som antytts – helt fritt i det luftiga rummet som för en fågel är helt öppet utåt den varmare luften utanför. Fontäner, vattenfall och enstaka grönsaker har anlagts kring själva baren och den nedsänkta sittmiljön runtom. Åt ett håll alltså i det närmast öppet utåt verkligheten utanför. Också i övrigt finner man sig i baren omgiven av mer stressande installationer såsom check-in, bankfunktioner, säkerhetskontroll, toaletter, och annan service. Men närmaste omgivningen porlar alltså av vatten och kluckar av öl. Och inger ro. Liksom det tjugo meter höga taket bestående av segeldukar sammanfogade till ett tälttak av imponerande mått – och stadga. För taket och anläggningen i övrigt verkar oberört av Hurricane Tomas framfart mellan vårt första och vårt andra möte med miljön.

Vi tar en öl och säger adjö med några strandbilder till. Vad vi inte visste just här (och inte lärt oss av våra tidigare flygningar) var att Tantan precis skulle explodera i blöjan igen, och igen. Eller att vi skulle få fråga oss fram (!!!) ute på runway vilket plan som var vårt. "The middle one over there", kändes lite sloppy, särskilt som tonen var lite gissande, trevande. Mittenplanet visar sig vara ett riktigt snyggt, och inte allt för litet propellerplan, men ändå: lite läskigt.. Lyckligtvis serverar de sjukt stora groggar utan att knussla med någonting alls. Vilken sjuk utsikt! Bland annat ser vi vår strand en gång till, fast från luften. Utsikten varar hela vägen och det gör vår enorma grogg också, vilket känns lyxigt tills vi plötsligt tar mark igen och glaset fortfarande skvalpar.

Pappa Thomas sveper "det sista" av groggen på Grenada, vilket visar sig göra underverk för tålamodet inför alla migrationspapper som verkligen ska fyllas i till sista punkt, fyra gånger. Dock inga verkligt svåra uppgifter, krävs tex inget visum på förhand som svensk, och inga överraskande kostnader tillkommer nuförtiden.

Datum ska fyllas i enligt den 6 Nov 2010, och vi räknar fundersamt tre månader framåt..