Kreta summeras, hemifrån

OK. Då var man hemma en sväng då, och sjuk. Såklart.

Men åter till Kreta, och att resa med barn/familj. Eller att åka på charter kanske vi ska kalla det..

Det går alldeles utmärkt att resa med familj, kan vi konstatera, men vi kommer inte ifrån alla de bekymmer vardagen bjuder hemma. Medan Hilma (jättesnart 2 år) nu har lärt sig bada, och älskar det, så har Tantans (nu 3 mån) behov av framför allt Mammas ständiga närhet förblivit lite hämmande för mer aktiva aktiviteter. För familjens far har detta inneburit insatser i form av längre promenader och dans med Tantan i famnen eller fastspänd i sele över mage och bröst, samt mer perifert stöd i form av lek med Hilma, och de dagliga bestyr som plötsligt växer med småbarn -- också på resande fot. I klartext betyder detta att sömnen fortfarande behöver planeras en smula, och att planerna nästan säkert fallerar. Resultatet är inte en trött förälder utan två, och "jobbet" med barnen blir endast i korta perioder endast en förälders syssla. Omvänt får ingen förälder någon längre sammanhållen egen tid. I nuläget. Och nuläget begränsar Pappas insatser med Tantan till den tid pojken klarar sig utan mat.

Hilma nästan två älskar alltså att bada, vilket betyder ett strålande humör sålänge bad finns på menyn. Men de nya intressena och förmågorna betyder förutom de vuxnas deltagande och uppmärksamhet en del mardrömmar. Mamma drömmer om drunkningsolyckor, Pappa (av mindre klara skäl) om fall från hög höjd. Till dessa nojjor kommer en faktisk fara till i form av en stor väg alldeles om hörnet från vår uteplats vid entrén (vi förunnades två uteplatser, men hängde mer framför entrén). Kreta lär ha Europas (EUs?) mest dödande trafik, och vi ifrågasätter inte dessa uppgifter. Men på det hela har Hilma varit mycket glad och entusiastisk över det mesta, och hennes ordförråd har utvecklats enormt. Bland annat till att omfatta avancerade sammansättningar som skrämmakissekattvatten och blåsvovve (en uppblåsbar hundliknande flytgrej som barn kan sitta i och guppa, eller dras fram i över vattenytan).

Tantan tycker om att sitta klistrad vid Mammas bröst, eller Pappas bröst om Pappa rör sig regelbundet rytmiskt och pratar stillsamt. Vilket rimmar bra med strandpromenader. Han tycker också om blöjbyten, och han är ok med att bada. Annars har det varit svårt att hitta acceptabla situationer för killen. Även om lugnet är på väg, och magen verkar betydligt bättre. Oron kan nu, vid 3 mån, indelas i Trötthet, Hunger, Stimulans, och för all del fortfarande Magen.

Men.

Nu får det vara slut på gnället här, för våra förbehåll handlar ypperligt lite om den situation vi kallar Kreta och vår familjeresa dit. Vi rekommenderar andra att företa sig samma resa med barn. Vi har byggt sandslott, fått motion, badat i både hav och pool, ätit relativt billigt på restaurang varje kväll, Pappa har druckit rikligt med öl, och allt detta utomhus i ett fantastiskt klimat. Trots att vi sökt oss till skuggan, eller valt solens första och sista strålar för våra längre strandpromenader, så har vi blivit läckert solbrända. Det är behagligt att inte behöva bry sig om kläder på tre veckor, särskilt barnens kläder (med tex tio blöjbyten om dan att tänka på). Vi har inte läst så mycket som vi hoppats, och en del andra ordentligheter har också kommit på skam, men nästan två böcker var för oss vuxna och flera om dan för Hilma är såklart mer än de flesta barnfamiljer hinner med.

Vad har vi då gjort, och vad saknar vi? Vad fattas oss i denna återhållsamma hyllning till resande med barn? Jo, i ett ord: Förväntningar. Eller snarare: Ett och annat fattades oss pga våra förväntningar, man kanske skulle kunna säga pga vår attityd. Vi bytte vissa rutiner hemifrån mot nya. Vi hoppades klara av dels ännu bättre rutiner, och lindrigare sömnförhållanden, dels också samtidigt att sticka av mer från rutiner. Man skulle kunna säga, med risk att låta klassisk och platt, att vi inte ångrar det vi gjorde, utan bara ett och annat vi inte gjorde, sånt vi missade, eventuellt helt i onödan.

En av få direkta aktiviteter grundade sig i att vi hyrde bil i två dagar (dock endast ett dygn, en distinktion som just vid hyrfirmor visat sig vara mycket tilltalande). Detta mot slutet av våra tre veckor, och långt ifrån konfliktfritt, men ändå en av resans absoluta höjdpunkter. Innan dess hade vi bara varit på promenader, samt på en dags-kvällstur till staden Chania med lokalbuss. Detta tillsammans med en vietnamesisk-svensk familj som visade vägen lite och var allmänt trevliga reskamrater. Hong, Min, och Milton hette de, Milton 15 mån. Glada och roliga allihopa. Men den resan var ändå blek i jämförelse med vårt nästa besök. Vi återvände till Chania storstilat i vår öppna hyrbil, efter en dag av intryck längs kusten, och den känslan var bara helt fantastisk. Det tål tryckas på en smula att vi åkte i en öppen bil, en cab, vilket gav en oväntat skön glidig känsla. När vi ganska sent på kvällen letade oss ut ur stan igen, för att sova "hemma", utstrålade Hilma totalt välbehag, medan hon kommenterade allt hon såg från sin upphöjda position i passagerarsätet. Morgonen därpå åkte vi upp i bergen på natursköna serpentinvägar och unnade oss en brunch under en pergola i en historiskt rik liten bergsby (säger man UNDER en pergola, eller säger man I en pergola? alltså sånt där spaljétak med växtligheter slingrandes). När vi skyndade tillbaka ner mot havsnivå och returnerandet av hyrbilen blev rallyresan för hård för Hilmisen och hela hennes del av brunchen kom upp igen precis före målsnöret. Apelsinjuice dominerade färgningen av kläder och bilbarnstolen. Så det blev en dramatisk avslutning på det äventyret, med rask totalrenovering av ena bilbarnstolen (vi vill tacka designern för löstagbara tygdelar) och lugnande av två oroliga barn medan pulsen närmade sig deadline-klockans ohyggliga hastighet. Och solen visade precis ingen nåd. Ingen förseningsavgift dock, vilket kändes rimligt med tanke på det senfärdiga bemötandet i samband med utlämningen av bilen, som är en annan gnällig historia, så vi skippar den. När vi väl duschat av oss och badat var vi till slut en riktigt lycklig och stolt familj, vår hyrbilshistoria var kanske precis vad vi var redo för av next level reseäventyr.

De sista dagarna spenderade vi på samma vis som just alla andra dagar, men efter hyrbilen var det som att Familjen Thomas varit på team-building. Allt kändes lättare.

Men hyrbilen lämnade efter sig ett livkraftigt frö av längtan efter nästa nivå äventyr. Detta var inte nog. Vi måste se nya horisonter.