Vi anländer med så mycket packning att Pappa Thomas får något av ett sammanbrott i väntan på väskor fyra och fem, plus en resevagn. Där står vi och svettas och vill inget hellre än att få av oss kläderna -- och för den delen barn och ryggsäckar -- i väntan på MER av våra oumbärligheter. . . Djupa andetag. . . Men det hjälper inte. Bärarna börjar trängas kring oss, en av dem läser oss väl och säger kärleksfullt: "You already have clothes and stoff here waitin foryou, am I right?!", och häpnar generöst när vi säger att Nej, detta är allt. Utan den skojaren hade Pappa Thomas varit surmulen hela dan. Men se det bjuds fler chanser att reta sig på bagaget och ett jordskred av negativa multiplikatoreffekter och synergieffekter och exponentialfunktioner från skolmatematiken. För vi stannar inte upp och tar en stilla öl på flygplatsens löjligt sköna utebar, utan snart sitter vi i en taxi vi annars inte tagit, på väg till ett ställe vi annars inte valt att bo på. Och som vi inte hittar, så vi får efter timmar av strul och mörkret i antågande acceptera ett lurigt sätt att locka in oss på ett dyrt ställe. Mamma Thomas har slängt av sig kläderna, ammar utslagen på sängen, medan Pappa Thomas nås av beskedet "Jasså, vad lustigt. Du missuppfattade priset. Nej, US$100 per natt kostar det". Förnedrade försöker vi (och misslyckas med) att skratta med i missförståndet, och inleder vår vistelse i utmattning på rummet medan hotellbaren med kanske världens skönaste havsutsikt firar solnedgången med Happy Hour. Eller om det är tvärtom, att hela himlavalvet firar att det är Happy Hour på vår sköna hotellbar.
Men det tar en nattsömn och vi är alla ikapp. Faktiskt från 04 ligger vi och funderar över hur soluppgången ska bli, för att sedan plötsligt få jättebråttom kring 05.30 att rusa ut när det börjar ljusna på vår balkong "åt fel håll". Men från det ögonblicket, om inte förr, har det varit väldigt svårt att tycka annat än bra om det här stället. Vore det inte för lågsäsong -- och ännu en rea av nåt slag -- skulle vi inte haft råd att bo här alls. Så nu njuter vi. Faktiskt något sjukt. Men låt oss inte gå välbehagen i förväg. Detta är tänkt som en blogg med lika delar gnäll och skryt.
Denna första morgon gav sig Pappa Thomas ut på morgonpromenad till en närbutik, på jakt efter frukost. Stället öppnade först vid 07, men det bestående intrycket var att personalen må ha varit på plats, dock långt ifrån vaken. Butiken sålde främst kakor, läsk, chips och öl, och de flesta kunderna denna morgon inhandlade endast en artikel var, av just den karaktären. Efter en timme av jämförelser, innehållsbeskrivningar och annat frågar Pappa Thomas vad man gör om man vill äta nåt nyttigt här. Svar: "Come back around ten, eleven-thirty, and maybe we have some chicken ready for you". Man landar ganska snart i denna kultur av mer Låt gå, medan vi inser att mer mänsklighet inte betyder bara vänlighet och välvilja -- men mestadels. Stället lever, och människor har nära till skrattet, också när vi tycker det kan kännas lite ofint.
Vi äter frukost och lunch på balkongen. Vår balkong ligger precis ovanpå entrén och receptionen, med perfekt utblick nedför hela gatan, en gata som börjar eller slutar hos oss, beroende på perspektiv. Det betyder att vi ser badgäster komma och gå, de smyger ned till den mjöliga stranden via nån liten stig längs husväggen som vi missat. Men det betyder också att vi kan se all trafik till och från själva hotellet, inklusive när någon av oss gör oss ärenden in i samhället. Lite som en bra box på nåt stort evenemang; vi behöver just inte mycket mer, och det går bra att äta och dricka "medhaft" medan vi frispråkigt kommenterar alla människor precis nedanför. Med bonusen att vi dessutom kan hälsa på utvalda favoriter när andan faller på ;-)
Vår andra aftonrodnad blir så mycket bättre, men vi väntar med den rapporten..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar