London pubs

När man är ute och reser blir det snabbt och lätt att man jämför, generaliserar, och drar de högsta växlar magen klarar av. Vi delar här med oss några av våra reflektioner från London.

London må vara ett multikulturellt meltingpot, men det betyder inte en friktionsfri matchning, ett möte utan missförstånd och prövad tolerans. Nej, toleransen prövas helt bestämt för en svensk barnfamilj. Samtidigt är det ju lite sånt vi är ute efter; Det Kulturella Utbytet, Mötet, kanske rentav Den Kulturella Utmaningen. Och ni som läser detta vill ju åt samma sak ;-)


I London var det helt i sin ordning att dricka öl med bebisar i famnen, mindre naturligt tycktes det dock vara att amma i samma miljö. Eller alls öppet. Och man frågar sig om övervakningskameror kan påverka människors förhållande till sina egna och andras kroppar. Kanske beror det på ekonomisk utveckling, eller Thatcher. Eller också har det alltid varit svårt att vara naturlig kvinna i Storbritannien. Spelet mellan könen i Storbritannien har aldrig sett särskilt smidigt eller naturligt ut. Kvinnorna klär ut sig och gör sig till på ett märkligt sätt när de ska ut och roa sig, och männen kan sällan kallas tryggare utanför sitt habitat. Alla hanterar de sin osäkerhet med en torr humor som gör åtminstone omgivningen väldigt trygg. Så för vår del är all friktion mer än förlåten.

Men låt oss nämna en tråkighet till. För vi sökte efter den där gamla sortens pub, redan innan vi checkat in på vårt hotell. En sån där pub som heter The Duke, The Duck eller The Duke and The Duck. Ett stenkast ifrån huvudgatan liksom. Och vi hittar en mycket snarlik historia: The Swan ligger i den sista gränden innan vi når vårt hotell på Southhampton Row, vi får syn på de båda skyltarna i samma stund, Svanen nedåt en avstickande gränd, Hotellet rakt fram längs huvudgatan, och vi bestämmer att en bit mat och en London Pride inte borde försämra humöret. Och vi får rätt. Åtminstone vi vuxna mår överraskande gott efter ale och minipajer med potatismos och brunsås (också brunsåsen och en av pajerna innehåller ale). Men sen blir det till att öka takten igen, för Hilma behöver bytas så snart som möjligt. Så vi kommer ändå ganska stressade till incheckningen, Hilma står på knä i vagnen och håller folk borta från entrén. I entrén noterar vi också bakgrunden till helgens specialerbjudande, för här byggs det om och dammas och dånar. Senast vi fick just den typen av rabatt var på Scandic på Södermalm och Hilma var.. pytteliten. Nu är hon två och kan själv sätta ord på sina dofter.


Vid det här laget undrar den otålige läsaren vart de utlovade tråkigheterna tog vägen. Och man kan säga att vi inte själva fann det tråkiga förrän på en helt annan pub långt in på dagen därpå. Pappa Thomas har en liten favorit i centrala London som han brukar göra sak av att hitta och besöka på en pint eller två. Den heter The Captain's Cabin, även om namnet farit illa många gånger. Och både insidan och utsidan har vissa likheter med The Swan och en mängd andra Djurpubar, Titelpubar, och Djur-med-Titel-pubar. Problemet uppdagar sig först när menyn visar sig var liknande, Nej, EXAKT den samma som på The Swan. Pappa Thomas gamla pub är alltså inte unik, och inte heller av ett charmigt gammalt snitt. Utan en pub i en kedja som specialiserat sig på turister som Pappa Thomas, som främst vill kunna intala sig att de åtnjutit en särdeles god pint i en särdeles god miljö -- lååångt från McDonald's och annat streamline:at. Maten smakade denna gång inte bara ganska bra, utan EXAKT likadant, vilket denna gång ger ett underbetyg. Faktiskt hade maten kunnat smaka sämre och därmed fått ett högre betyg -- på ren individualitet. Det kallas visst unicitet eller unikitet i branschen, vilket vanligt folk hånar, men sedan glatt kastar sina pengar över.

Nåväl.

London var väldigt trevligt också, ingen risk att det glöms bort. Bland annat besökte vi Hamley's stora leksaksaffär, som roade hela familjen under ett par timmar. Och hotellet (Park Inn) var bra på alla sätt. Dessutom strosade vi ju runt under helgen på Covent Garden och i andra fina kvarter -- i solsken! -- så det vore synd att klaga. Härmed utnämns Covent Garden till Gycklarnas största scen, för den händelse andra tänkt göra anspråk. Glöm det. Gycklarna rules på Covent Garden, nu och för alltid. Ingen annanstans kan en nästan naken man vinna just den formen av gillande från så stora skaror. Och de är smidigare och roligare än självaste Wamba (den enda sanna hjälten i "Ivanhoe").


Några betyg i relation till Resa med barn:

Resevagn/paraplyvagn: 3/5 (svåra entréer och trappor, förbud i rulltrappor)
Vanlig vagn/rullstol: 2/5 (hänvisas ofta till en egen rutt, eller avvisas)
Tillgång+Pris babyart: 3/5 (sambandet RedBull - cigg - nappflaskor bör utredas)
Barnvänlighet i övrigt: 2/5 *

* Den sista frågan avser hur vi upplevde att vi själva bemöttes i affärer, på restauranger och pubar, samt en god portion fördomar på det. Ibland räcker inte humor och ett leende fullt av roliga tänder. Två gånger blev vi varnade eller avvisade i dörren pga det som kunde väntas barn i miljön, och då kan läsaren notera att vi inte hade velat gå in alls om vi inte själva tyckt det verkade ok. En pub gav oss villkoret att gå inom en timme (kl 19) medan en liten hund som för övrigt bet Hilma i handen och så när bröt benet under ett bord fick stanna. Man kan väl kanske kalla detta manskultur helt enkelt, när sådant som kan skada barn inte ifrågasätts, bara själva barnen. Det rimmar i vart fall med Kvinnans fel att mannen slår, och Kvinnans fel att hon blev våldtagen. Men kanske ska vi inte ta till såna paralleller. Suffice to say: Tar du med dig ungar på puben kvällstid så är det ditt fel om nåt fyllo beter sig -- och barnen far illa. Pubs are no place for little kids. I centrala London.

Så vi provar Barbados istället. Via Gatwick: