Grenada och Carriacou

Det första vi ser av den lilla hamnstaden St George borde vara vackert, men genom ett "missförstånd" har vi valt den luriga taxin istället för den vanliga, och vi anländer när solen står som högst. Nyhetens behag förbytt mot kväljande värme.

När vi hittat hjälplig skugga bakom en dallrande husvägg går Pappa Thomas för att hitta lite liv och rörelse. En hamnkrog har öppnat köket, och i köket har man öppnat bakdörren. En kock eller möjligen diskhjälp är med på noterna men dessvärre är hennes engelska hopplöst lokal. Ändå följer vi hennes instruktioner så gott vi kan, vilket inkluderar en gångpromenad genom en farligt smal biltunnel. Vi intalar oss att det är skuggigt, att vi verkar vara på rätt spår trots allt, och när vi kliver in i tunneln är vi på alla sätt lättade av att vi lämnat halva vår packning på Barbados. Det står några människor mitt i tunneln, men vi kan "lugnt" passera. Sekunder senare kommer en bil som inte passerar, vi ser inte vad som händer, möjligen hälsar de bara, men vem stannar och småpratar i en sån här tunnel.. Kanske bara de som är uppvuxna här i St George..

Vi tar med oss den lite obehagliga känslan till Deyna's där andra frågor tar vid, eftersom en lång brant trappa är det enda man ser från dörren. Bekant från London och Amsterdam, mer oklart varför man skulle bygga så i en liten småstad. Vi lämnar barnvagnen halvt hopfälld i trappan som en dödsfälla, för att inleda förhandlingarna däruppe. Det tar en halvtimme, men känns som en halvmara. De många trapporna på Deyna's bildar en labyrint för oss redan vimmelkantiga, och personalens bästa kort på hand tycks vara att skicka runt oss i byggnaden tills vi accepterat dagens pris för ett rum. Näst bästa kortet heter missförstånd om vilka slags dollar vi pratar om. Och slutligen får vi ett resonemang om antal bäddar och rum, hur managern skulle resonerat om hon fanns på plats, hur de brukar göra, men nu är det ju lågsäsong. Tills vi träffar managern och ger vårt slutbud. Hon antar det först när vi gått ända ned till entrén igen, alltjämt bärandes på barnen.

När vi efter viss tvekan, en dusch och ganska mycket dricksvatten, ger oss ut för att ge den lilla staden en andra chans är vi fortfarande ganska besvikna. Hilma ramlar från en vinglig bänk inne på en bar, men i gengäld går ena ägaren av sitt skift (avlöst av mamma, tillika andra ägaren) och visar oss vägen till ett trevligt ställe att äta buffé på under solnedgången. Hon rekommenderar att vi tar morgonfärjan över till Carriacou, eller också att vi... Men vi hör inte resten. En trappa ned kan vi proviantera, och för ett längre ögonblick glömmer vi alldeles bort att vi helst reser utan packning. Blöjor, juice, flingor, mjölk, snacks och sprit ska snart visa sig kosta nästan exakt detsamma på Carriacou, men vi packar villigt på oss både nödmat och lyx för den händelse en orkan Urban följer i Tomas spår.

Precis som vår enda vän på Grenada informerat så gick det utmärkt att köpa biljetter vid själva färjan. Och vid åttatiden lämnar vi en hamnstad som först nu ter sig både mysig och pittoresk.

Men harmonin är kort. Knappt hinner vi fundera över Hilmas åksjuka förrän första satsen kräks är över henne. Pappa Thomas lika blek om nosen sitter med en blöt Hilma i famnen tills hulkningarna är tömda på saft och slem. Besättningen tar det hela med jämnmod, räcker oss en servett eller två för varje gång de går med svabben. Förvånandsvärt få kräks faktiskt, men alla är tysta, stirrar på horisonten. Resan som ska ta en och en halv timme tar två timmar, och vågorna förklaras av "ground swell" eller bara "swell". Som i sin tur förklaras som en effekt av att orkanen Tomas dragit fram, och eller årstiden. Mamma Thomas och Tantan fyra månader tycks oberörda, födda att segla.

Det tar kanske en minut eller två, vi kollar att vi fått med packningen. Sen blir vi stående på piren, hänförda. Allt illamående som bortblåst, också hos Hilma. I efterhand kan vi inte svara på vad vi väntat oss, men vårt första möte med Carriacou där på piren överträffar det mesta man kan föreställa sig.

Också våra första mänskliga kontakter antyder att vi nått en väldigt lugn miljö. För att inte säga sömnig. Taxibilar av minibussformat står förvisso invid piren, men ingen tränger sig på, och de som skulle hämta oss verkar ha glömt bort det. Men vi ser skylten "Ade's Dream" en bit uppåt vägen. Det är där vi ska bo, det var de som skulle ha hämtat oss. Återigen är vi glada att vi inte har mer packning. Vi ber om och får det billigaste rummet, utan utsikt vilket i princip betyder utan fönster i den här miljön. Som vanligt delar vi säng alla fyra, och som vanligt är den inte alls som en dubbelsäng hemmavid, snarare 120, möjligen 150cm.

Här vänder vår resa. Eller snarare: från och med nu handlar det mer om en vistelse på Carriacou som vi vill göra så behaglig men samtidigt billig som möjligt. Vi ringer Green Roof Inn, som tydligen ligger på gångavstånd, och Jonas själv svarar. Hela Jonas familj är precis på väg ned till stranden, alldeles intill där vi checkat in, för de håller på att öppna en strandbar där. Vi stämmer träff om en timme. Jonas och Pappa Thomas är båda uppvuxna i Uppsala där de gått i samma skola på den tiden Pappa Thomas gick under namnet Johan Thomas. Det blir ett kärt återseende för dem båda och en trevlig trevande start för alla andra.

Några dagar senare fyller Mamma Thomas år och då är vi alla incheckade på Green Roof Inn där vi också äter lyxigt.

När vi ser över vår ekonomi inser vi att boendeposten skulle utan vidare kunna halveras på om vi hyrde ett långtidsboende med eget kök. Jonas tipsar oss om en mäklare som också hyr ut en del bostäder, kanske kunde vi bo där hans bror bott med sin familj när de hälsat på?

Några dagar senare har vi flyttat in i en av två lägenheter i en härlig villa nära stranden och skrivit kontrakt till och med Jul. Utsikten över havet är gudomlig, och alldeles nedanför oss betar får som ser lite ut som små kor. Vi har både lime och vad som verkar vara mangoträd på gården, och runtom växer också grapefrukt. På vår första promenad upp ifrån stranden till huset träffade vi en landsköldpadda. Närheten till naturen kan knappast överdrivas.

Den första veckan hade vi grannar i lägenheten intill, och på gården bodde tre hundar: Storhunden, Mellanhunden och Räven. Men grannarna klagade så på hundarna att dessa förflyttades, ändå flyttade också grannarna, möjligen samma dag. Vi saknar faktiskt hundarna ibland.

På villans övervåning bor enligt uppgift en tant som äger villan. I ett litet hus intill bor tantens bror. Under tantens långresa har hundarna fallit under broderns ansvar, ett arrangemang som ingen kan ha varit nöjd med, allra minst hundarna. Pappa Thomas räddade en av hundarna som fastnat i grinden. En hemmagjord avspärrning brodern hittat på fungerade mer som en otrevlig fälla, låt oss inte gå in på dess detaljer. Men när Pappa Thomas frigjorde Mellanhunden från arrangemanget i grinden blev Storhunden hans trogna följeslagare och vakthund. Han skyddade också Hilma från de mindre hundarnas ibland ovårdade skrämmande sätt att närma sig henne. Hela familjen åtnjöt Storhundens lojalitet och ansvarskänsla i några få dagar innan ensamheten tog vid.

Sedan dess har vi bott själva här i huset, och brodern har haft mindre anledning att titta in på gården. Det enda störande inslaget är faktiskt att en kvinna kommer och städar en förmiddag i veckan, som en orubblig del av vårt hyreskontrakt. Ingen av oss är väl pedanter, men både Pappa och Mamma Thomas har ett visst kontrollbehov, och är dessutom obekväma med att blanda samman relationer och transaktioner. Särskilt som Carriacou är ett sånt där land där man inte använder dammsugare och diskborste utan mopp och trasa -- till allt! Utan att gå in på vad mer vi lyckats haka upp oss på skulle vi hellre vara utan hjälpen, men attityden här på ön verkar inte det minsta förstående till att "sparka en städerska". Att någon överhuvudtaget skulle kunna föredra att städa själv ordnas under Hyckleri eller Obegripligheter. Och kanske har de rätt, kanske är vi obegripliga. Men vi känner oss i vägen och allmänt obekväma varje gång hon kommer, så vi flyr fältet, och är aldrig helt nöjda när vi återkommer.

I samband med att vi hittade huset, ok: lägenheten, passade vi också på att prata in Hilma på dagiset knappt 50m bort. Dagiset är kommunalt och på det hela verkar det väldigt bra. Hållningen här jämfört med hemma är lite mer låt gå, hålla ett vakande öga. Men disciplinen hos barnen är imponerande. När vi först kom på besök var det många som drog i Hilma, mest i handen, men en och annan också i håret. De senare fick stränga åthutningar -- av de äldre barnen. De äldsta barnen fyller tre innan de börjar skolan istället, och kanske är de redo för det. Frågan är bara om man vill att barnen ska vara så ordningssamma och tysta på given signal. När dagisfröknarna (endast kvinnor) klappar i händerna och ropar samling kommer alla barnen tyst och sätter sig samlade på ett stort lakan framför en tavla där en av fröknarna pekar, rabblar, sjunger och alla barnen upprepar. En undervisningsform och inlärningsstil vi oftast hånar i svensk pedagogik. För ingen lär sig väl någonting på att bara rabbla?!? Ja, säga vad man vill om den saken, men det är inget snack om att Officer Björklund skulle tycka om ordningen i klassen. Läraren säger klapp, alla klappar. Läraren säger rektangel, alla upprepar. Läraren säger tystnad, alla sitter tysta.

Hilma går på dagis här vardagar mellan 09 och 12. Då finns någon av oss i huset alldeles intill där vi ju bor. Så ser avtalet ut, det var villkoren för att släppa in henne fast det var fullt. Men nu vill de gärna att hon kommer vid 08.30 så hon kan vara med på Worship. Möjligen extra angeläget sedan vi öppet visat att vi inte erbjuder sånt hemma ;-) Så ibland har Hilma varit med på Worship. Det handlar inte bara om att prisa Gud som vi först föreställt oss, utan väldigt mycket om att vara tacksamma för att vi har varandra. Alla barnen sjunger att de är så glada att Hilma är med idag. Lite som barnvisan /-ramsan "..och vad roligt att också Hilma är här..". Alla barnen tillägnas samma ramsor och uppmärksamhet under Worship. Vi hör när klapp och sång drar igång från frukostbordet hemma.

Mamma Thomas har ägnat mycket tid åt att gå och handla och i samband med dessa promenader se sig om i den lilla staden (Hillsborough). En nackdel med detta är att hon nu blivit en välbekant figur för många fler än hon själv lyckats lagra i minnesbanken. En fördel är att vi alla åtnjuter en helt annan status här nu än när vi var nya, turister. En annan fördel är att vi vet var och när man ska köpa bröd, flingor, juice, blöjor. Var man kan fika, var man kan köpa yoghurt. Var man kan handla leksaker, kläder och presenter. Vi har hittat hem.