Hurricane Tomas

Familjen Thomas har i dagarna bekantat sig med Hurricane Tomas.



Under lördagen skulle vi ha åkt med ägaren till (bland annat) vårt hotell för att titta på en bit mark där han vill anlägga en ekologisk fruktodling. Han tänkte sig att vi skulle kunna ha nåt klokt att säga om saken, och menade att oavsett blir det en intressant utflykt för oss alla...

Det kom att bli en synnerligen intressant dag, men av helt andra skäl. En orkan presenterade sig under namnet Tomas. Efter att ha sett en del av ödeläggelsen på närmare håll skulle vi hellre ha en behagligt solig dag uppkallad efter oss.

Men för att avsluta historien om ägaren, så istället för att hämta oss vid tio, lyckades han ta sig hit (genom orkanen) för att ställa in, och kanske för att inspektera skadorna på hotellet. Och vi kom att prata om hur man vänder regn, missade flyg, inställda planer av alla slag -- till en mysfest utan like. Pappa Thomas nämnde Happy Hour och levande ljus. Antingen tolkade han detta å det mest extrema, eller också fick han bara kraftigare respons än han (eller vi) räknat med. För djäklars vilken fylla som brakade loss samtidigt som orkanen Tomas drog mot sin peak. Det brokiga skaran suputer som vaskades fram ur ett annars välstädat hotell både imponerade och chockade oss en smula.

Ägaren slog sig ned en stund med det ljudliga gänget han själv samlat i lobbyn för att pröva leken Alla berättar nånting om sig själva. När han själv inlett med stor humor (nåt om fem fruar och room for more) skickade han ordet till en tjej som sa gjorde en AA meeting; "Hej jag heter Kim och jag är alkoholist". Själv skrek hon av skratt och de som inte busvisslade och skrek med passade på att dricka ikapp, eller smyga iväg. Pappa och en storögd Hilma satt, liksom ägaren, varvet ut.

Några timmar senare var det inte bara A-laget som skrek, för när strömmen slog på var euforin inte att ta miste på. Hela kvarteret vrålade ut en blandning av alla uppdämda känslor man kan tänka sig. Märkligt att se elektricitet trigga så mycket djuriskhet. Eller om det tvärtom var ett sista vrål från orkanens råa inverkan ;-)



Lite smaklöst skulle man kunna säga att för den som bor fint och stadigt kan en orkan verka uppfriskande, och imponerande! Från tryckande värme till ett himmelens vredesutbrott. Strandens annars mjölliknande lena sand blev till tusen nålar över huden, en liten symbolisk grind krävde verkliga krafttag att öppna, och skillnaden i steglängd beroende på om vinden tryckte emot eller skjutsade på i ryggen var så stark att det var skrämmande. Just hur stegen riskerade bli till små flygningar var nog den främsta anledningen att vi höll oss inne under nästan hela lördagen. Man måste känna det själv, tydligen, det tycks omöjligt att lära av andras misstag. Först i efterhand, när vi sett ödeläggelsen, insåg vi allvaret fullt ut. Att det talades om största orkanstyrka sedan 1955 och att vinandet ibland ackompanjerades av råmande metall och någonting som fick gäster med inställda flyg att spekulera om jumbojettarna flög ändå -- sånt bet inte på oss. Bara att hålla upp (och stilla) en kamera visade sig vara en utmaning. För att inte tala om att hålla ett fönster öppet för samma videoövning.

Ganska läckert på många sätt alltså. Men vi gör oss inga illusioner. When it rains its on the poor ;-)

Här ett par före och efter från vår balkong:

En sisådär himmelsbild över Dover Beach

Hej Helena Bergman,
och andra som kanske tycker det är skralt med bilder. Givetvis ska det upp fler och bättre bilder, men tillsvidare en liten halvdan historia som åtminstone antyder vad slags vy vi snackar. Även om färgerna kanske inte är de mest spektakulära, och pojkarna i förgrunden kunde ha berett sig bättre för stor publicitet.

Barbados -- vi stressar av

Vi anländer med så mycket packning att Pappa Thomas får något av ett sammanbrott i väntan på väskor fyra och fem, plus en resevagn. Där står vi och svettas och vill inget hellre än att få av oss kläderna -- och för den delen barn och ryggsäckar -- i väntan på MER av våra oumbärligheter. . . Djupa andetag. . . Men det hjälper inte. Bärarna börjar trängas kring oss, en av dem läser oss väl och säger kärleksfullt: "You already have clothes and stoff here waitin foryou, am I right?!", och häpnar generöst när vi säger att Nej, detta är allt. Utan den skojaren hade Pappa Thomas varit surmulen hela dan. Men se det bjuds fler chanser att reta sig på bagaget och ett jordskred av negativa multiplikatoreffekter och synergieffekter och exponentialfunktioner från skolmatematiken. För vi stannar inte upp och tar en stilla öl på flygplatsens löjligt sköna utebar, utan snart sitter vi i en taxi vi annars inte tagit, på väg till ett ställe vi annars inte valt att bo på. Och som vi inte hittar, så vi får efter timmar av strul och mörkret i antågande acceptera ett lurigt sätt att locka in oss på ett dyrt ställe. Mamma Thomas har slängt av sig kläderna, ammar utslagen på sängen, medan Pappa Thomas nås av beskedet "Jasså, vad lustigt. Du missuppfattade priset. Nej, US$100 per natt kostar det". Förnedrade försöker vi (och misslyckas med) att skratta med i missförståndet, och inleder vår vistelse i utmattning på rummet medan hotellbaren med kanske världens skönaste havsutsikt firar solnedgången med Happy Hour. Eller om det är tvärtom, att hela himlavalvet firar att det är Happy Hour på vår sköna hotellbar.

Men det tar en nattsömn och vi är alla ikapp. Faktiskt från 04 ligger vi och funderar över hur soluppgången ska bli, för att sedan plötsligt få jättebråttom kring 05.30 att rusa ut när det börjar ljusna på vår balkong "åt fel håll". Men från det ögonblicket, om inte förr, har det varit väldigt svårt att tycka annat än bra om det här stället. Vore det inte för lågsäsong -- och ännu en rea av nåt slag -- skulle vi inte haft råd att bo här alls. Så nu njuter vi. Faktiskt något sjukt. Men låt oss inte gå välbehagen i förväg. Detta är tänkt som en blogg med lika delar gnäll och skryt.

Denna första morgon gav sig Pappa Thomas ut på morgonpromenad till en närbutik, på jakt efter frukost. Stället öppnade först vid 07, men det bestående intrycket var att personalen må ha varit på plats, dock långt ifrån vaken. Butiken sålde främst kakor, läsk, chips och öl, och de flesta kunderna denna morgon inhandlade endast en artikel var, av just den karaktären. Efter en timme av jämförelser, innehållsbeskrivningar och annat frågar Pappa Thomas vad man gör om man vill äta nåt nyttigt här. Svar: "Come back around ten, eleven-thirty, and maybe we have some chicken ready for you". Man landar ganska snart i denna kultur av mer Låt gå, medan vi inser att mer mänsklighet inte betyder bara vänlighet och välvilja -- men mestadels. Stället lever, och människor har nära till skrattet, också när vi tycker det kan kännas lite ofint.



Vi äter frukost och lunch på balkongen. Vår balkong ligger precis ovanpå entrén och receptionen, med perfekt utblick nedför hela gatan, en gata som börjar eller slutar hos oss, beroende på perspektiv. Det betyder att vi ser badgäster komma och gå, de smyger ned till den mjöliga stranden via nån liten stig längs husväggen som vi missat. Men det betyder också att vi kan se all trafik till och från själva hotellet, inklusive när någon av oss gör oss ärenden in i samhället. Lite som en bra box på nåt stort evenemang; vi behöver just inte mycket mer, och det går bra att äta och dricka "medhaft" medan vi frispråkigt kommenterar alla människor precis nedanför. Med bonusen att vi dessutom kan hälsa på utvalda favoriter när andan faller på ;-)

Vår andra aftonrodnad blir så mycket bättre, men vi väntar med den rapporten..

London pubs

När man är ute och reser blir det snabbt och lätt att man jämför, generaliserar, och drar de högsta växlar magen klarar av. Vi delar här med oss några av våra reflektioner från London.

London må vara ett multikulturellt meltingpot, men det betyder inte en friktionsfri matchning, ett möte utan missförstånd och prövad tolerans. Nej, toleransen prövas helt bestämt för en svensk barnfamilj. Samtidigt är det ju lite sånt vi är ute efter; Det Kulturella Utbytet, Mötet, kanske rentav Den Kulturella Utmaningen. Och ni som läser detta vill ju åt samma sak ;-)


I London var det helt i sin ordning att dricka öl med bebisar i famnen, mindre naturligt tycktes det dock vara att amma i samma miljö. Eller alls öppet. Och man frågar sig om övervakningskameror kan påverka människors förhållande till sina egna och andras kroppar. Kanske beror det på ekonomisk utveckling, eller Thatcher. Eller också har det alltid varit svårt att vara naturlig kvinna i Storbritannien. Spelet mellan könen i Storbritannien har aldrig sett särskilt smidigt eller naturligt ut. Kvinnorna klär ut sig och gör sig till på ett märkligt sätt när de ska ut och roa sig, och männen kan sällan kallas tryggare utanför sitt habitat. Alla hanterar de sin osäkerhet med en torr humor som gör åtminstone omgivningen väldigt trygg. Så för vår del är all friktion mer än förlåten.

Men låt oss nämna en tråkighet till. För vi sökte efter den där gamla sortens pub, redan innan vi checkat in på vårt hotell. En sån där pub som heter The Duke, The Duck eller The Duke and The Duck. Ett stenkast ifrån huvudgatan liksom. Och vi hittar en mycket snarlik historia: The Swan ligger i den sista gränden innan vi når vårt hotell på Southhampton Row, vi får syn på de båda skyltarna i samma stund, Svanen nedåt en avstickande gränd, Hotellet rakt fram längs huvudgatan, och vi bestämmer att en bit mat och en London Pride inte borde försämra humöret. Och vi får rätt. Åtminstone vi vuxna mår överraskande gott efter ale och minipajer med potatismos och brunsås (också brunsåsen och en av pajerna innehåller ale). Men sen blir det till att öka takten igen, för Hilma behöver bytas så snart som möjligt. Så vi kommer ändå ganska stressade till incheckningen, Hilma står på knä i vagnen och håller folk borta från entrén. I entrén noterar vi också bakgrunden till helgens specialerbjudande, för här byggs det om och dammas och dånar. Senast vi fick just den typen av rabatt var på Scandic på Södermalm och Hilma var.. pytteliten. Nu är hon två och kan själv sätta ord på sina dofter.


Vid det här laget undrar den otålige läsaren vart de utlovade tråkigheterna tog vägen. Och man kan säga att vi inte själva fann det tråkiga förrän på en helt annan pub långt in på dagen därpå. Pappa Thomas har en liten favorit i centrala London som han brukar göra sak av att hitta och besöka på en pint eller två. Den heter The Captain's Cabin, även om namnet farit illa många gånger. Och både insidan och utsidan har vissa likheter med The Swan och en mängd andra Djurpubar, Titelpubar, och Djur-med-Titel-pubar. Problemet uppdagar sig först när menyn visar sig var liknande, Nej, EXAKT den samma som på The Swan. Pappa Thomas gamla pub är alltså inte unik, och inte heller av ett charmigt gammalt snitt. Utan en pub i en kedja som specialiserat sig på turister som Pappa Thomas, som främst vill kunna intala sig att de åtnjutit en särdeles god pint i en särdeles god miljö -- lååångt från McDonald's och annat streamline:at. Maten smakade denna gång inte bara ganska bra, utan EXAKT likadant, vilket denna gång ger ett underbetyg. Faktiskt hade maten kunnat smaka sämre och därmed fått ett högre betyg -- på ren individualitet. Det kallas visst unicitet eller unikitet i branschen, vilket vanligt folk hånar, men sedan glatt kastar sina pengar över.

Nåväl.

London var väldigt trevligt också, ingen risk att det glöms bort. Bland annat besökte vi Hamley's stora leksaksaffär, som roade hela familjen under ett par timmar. Och hotellet (Park Inn) var bra på alla sätt. Dessutom strosade vi ju runt under helgen på Covent Garden och i andra fina kvarter -- i solsken! -- så det vore synd att klaga. Härmed utnämns Covent Garden till Gycklarnas största scen, för den händelse andra tänkt göra anspråk. Glöm det. Gycklarna rules på Covent Garden, nu och för alltid. Ingen annanstans kan en nästan naken man vinna just den formen av gillande från så stora skaror. Och de är smidigare och roligare än självaste Wamba (den enda sanna hjälten i "Ivanhoe").


Några betyg i relation till Resa med barn:

Resevagn/paraplyvagn: 3/5 (svåra entréer och trappor, förbud i rulltrappor)
Vanlig vagn/rullstol: 2/5 (hänvisas ofta till en egen rutt, eller avvisas)
Tillgång+Pris babyart: 3/5 (sambandet RedBull - cigg - nappflaskor bör utredas)
Barnvänlighet i övrigt: 2/5 *

* Den sista frågan avser hur vi upplevde att vi själva bemöttes i affärer, på restauranger och pubar, samt en god portion fördomar på det. Ibland räcker inte humor och ett leende fullt av roliga tänder. Två gånger blev vi varnade eller avvisade i dörren pga det som kunde väntas barn i miljön, och då kan läsaren notera att vi inte hade velat gå in alls om vi inte själva tyckt det verkade ok. En pub gav oss villkoret att gå inom en timme (kl 19) medan en liten hund som för övrigt bet Hilma i handen och så när bröt benet under ett bord fick stanna. Man kan väl kanske kalla detta manskultur helt enkelt, när sådant som kan skada barn inte ifrågasätts, bara själva barnen. Det rimmar i vart fall med Kvinnans fel att mannen slår, och Kvinnans fel att hon blev våldtagen. Men kanske ska vi inte ta till såna paralleller. Suffice to say: Tar du med dig ungar på puben kvällstid så är det ditt fel om nåt fyllo beter sig -- och barnen far illa. Pubs are no place for little kids. I centrala London.

Så vi provar Barbados istället. Via Gatwick:

Imorgon London

Genom Ticket har vi äntligen sytt ihop en resa vi alla ser fram emot, särskilt efter att ha trängt ihop oss hos Farmor i flera veckor nu. Avresa imorgon, Arlanda -- London Heathrow. Vi ska bo ganska centralt, mellan Russel Square och Covent Garden. Över helgen. På måndag bär det av till Barbados.

Enligt pintprice.com kan Karibien delas upp i billiga och dyra ölländer. Vi utgår ifrån att dessa data ger en entydig bild av vilka länder / öar som är dyra och billiga i största allmänhet. Kostar ölen mer än 2 Euro så väljer vi andra resmål. Tänker vi nu.

Hemmavid har vi varit på Bröllop och firat nyingifta släktingar. De fick 10 x Brunch från weekendfrukost.se, eftersom de bor inne i Sthlm och tycker mer om att äta mat än att laga den, särskilt helgmorgnar.

Och vi har träffat vänner, partat, fikat, lunchat, lekt.

Och Pappa Thomas har redovisat och köpt redovisningstjänster, och haft med företagsmyndigheter och revisor att göra. Vilket kostar mer än det smakar.

Hilma har sagt adjö till lejongruppen och de andra barnen på dagis (alla kring två år gamla) för de ska inte träffas på flera månader nu. Som plåster på såren har hon fått en gnuggis som föreställer ett stort lejon, och ett plåster som föreställer giraffer ovanpå vaccinationen på samma arm. Girafferna är rädda för lejonet, för lejonet vill äta girafferna, så det gäller att hålla alla lugna och inte för nära varandra.

Senaste dagarna har vi bland annat laddat ned några favoriter från DVD till dator, samt skaffat extra reservminne för det mesta vi värdesätter från datorvärlden.

Vi finns på Skype, om någon vill nå oss.

Hilma 2 år! (Hurraah)

Vi är nu tillbaka i Sverige en vecka eller möjligen två. Vårt huvudsakliga syfte, uttryckt lite slarvigt, är att träffa familjen under ett par stora händelser i familjelivet. Hilma fyller två om några dagar, och det har vi firat med familjen idag (söndag). En av deltagarna vid festligheterna blir mer formellt familj på lördag, då han gifter sig med Hilma och Tantans Moster. Med vid festligheterna var, förutom Brudparet och den vanliga Familjen Thomas, även Mormor och Morfar, Gammelgammel-faster Ulla (oftast kallad bara Faster Ulla, fast hon egentligen är Farmors Faster), samt vår värdinna under hemlösheten hemmavid: Farmor Thomas.

Farmor bjöd på Lax och framförallt på en halvnyttig heluppskattad paj täckt av bär, närmare bestämt Hilmas favoriter som Mamma smygköpte dagsfärska: Blåbär och JORDGUBBAR! Hur nu dessa bär kan vara färska fortfarande i denna isande kyla.

För att lägga lite sordin på familjeträffen, eller möjligen av helt andra skäl, bjöd vår hemresa (från Kreta) Pappa Thomas på en förslöande förkylning. Också Mamma Thomas var sliten av hemresan. Vi åkte nämligen med ett flyg som tog oss till Arlanda vid 03 nånting och sen blev det nattbuss 04.12 mot Uppsala, och en generös Farmor som hämtade oss vid Centralstationen cirka 05. Väl hemma hos Farmor kände Hilma igen en mängd böcker och kramisar hon saknat, och det kära återseendet fick henne helt att glömma allt vad trötthet var. (Pappa gjorde under flygresan ett par lika patetiska som misslyckade försök att bum-sova under ett par flygsäten, men ingen vinkel ville sig bättre än att smärtan väckte honom bryskt.) Av all denna ackumulerade trötthet och viss sjukdom syntes dock lite, för vilka var precis hemkomna från en solsemester i Grekland, vilka var härligt solbrända och vackrast någonsin..?!

Men var var vi..? Jo, så samlas vi då alla, och firar vår lilla Hilma. Hon var glad att träffa alla igen, och väldigt glad åt jordgubbarna. Men en del glädje visades också flera fina presenter. Märkvärdigast kan man nog kalla en alldeles ny fin trehjuling. Och till den fick hon dessutom den ljudligaste tutan vi hört utanför en fotbollsstadion (möjligen i själva verket ett överfallslarm/-vapen). Därtill ett par roliga bilderböcker och en klänning.

Men trots allt det fina med Hilma kan vi inte helt ge henne dagen. För Tantan, och möjligen Morfar, stal flest hjärtan när den förre lade sig till ro på den senares bröst -- en timme kanske? Betydligt längre, gladare, och mer fridfullt än vad jag precis rapporterat vara möjligt.

Om några dagar tänkte vi fira Hilma igen, med några av hennes nära vänner. Oklart i i det sista om hon får någon särskild present av Mamma och Pappa, men vi har talat om nåt slags inplastade bilder i ett häfte (low-tech) som alternativ till att dagligen bläddra bilder i mobiler och kamera (high-tech). Blir det inga såna bilder får hon nöja sig med en långresa med början om en vecka. Och, om man nu får räkna det, att hon får vara med på Bröllop i helgen och bo med Farmor på fint Vandrarhem i Stockholm.

Kreta summeras, hemifrån

OK. Då var man hemma en sväng då, och sjuk. Såklart.

Men åter till Kreta, och att resa med barn/familj. Eller att åka på charter kanske vi ska kalla det..

Det går alldeles utmärkt att resa med familj, kan vi konstatera, men vi kommer inte ifrån alla de bekymmer vardagen bjuder hemma. Medan Hilma (jättesnart 2 år) nu har lärt sig bada, och älskar det, så har Tantans (nu 3 mån) behov av framför allt Mammas ständiga närhet förblivit lite hämmande för mer aktiva aktiviteter. För familjens far har detta inneburit insatser i form av längre promenader och dans med Tantan i famnen eller fastspänd i sele över mage och bröst, samt mer perifert stöd i form av lek med Hilma, och de dagliga bestyr som plötsligt växer med småbarn -- också på resande fot. I klartext betyder detta att sömnen fortfarande behöver planeras en smula, och att planerna nästan säkert fallerar. Resultatet är inte en trött förälder utan två, och "jobbet" med barnen blir endast i korta perioder endast en förälders syssla. Omvänt får ingen förälder någon längre sammanhållen egen tid. I nuläget. Och nuläget begränsar Pappas insatser med Tantan till den tid pojken klarar sig utan mat.

Hilma nästan två älskar alltså att bada, vilket betyder ett strålande humör sålänge bad finns på menyn. Men de nya intressena och förmågorna betyder förutom de vuxnas deltagande och uppmärksamhet en del mardrömmar. Mamma drömmer om drunkningsolyckor, Pappa (av mindre klara skäl) om fall från hög höjd. Till dessa nojjor kommer en faktisk fara till i form av en stor väg alldeles om hörnet från vår uteplats vid entrén (vi förunnades två uteplatser, men hängde mer framför entrén). Kreta lär ha Europas (EUs?) mest dödande trafik, och vi ifrågasätter inte dessa uppgifter. Men på det hela har Hilma varit mycket glad och entusiastisk över det mesta, och hennes ordförråd har utvecklats enormt. Bland annat till att omfatta avancerade sammansättningar som skrämmakissekattvatten och blåsvovve (en uppblåsbar hundliknande flytgrej som barn kan sitta i och guppa, eller dras fram i över vattenytan).

Tantan tycker om att sitta klistrad vid Mammas bröst, eller Pappas bröst om Pappa rör sig regelbundet rytmiskt och pratar stillsamt. Vilket rimmar bra med strandpromenader. Han tycker också om blöjbyten, och han är ok med att bada. Annars har det varit svårt att hitta acceptabla situationer för killen. Även om lugnet är på väg, och magen verkar betydligt bättre. Oron kan nu, vid 3 mån, indelas i Trötthet, Hunger, Stimulans, och för all del fortfarande Magen.

Men.

Nu får det vara slut på gnället här, för våra förbehåll handlar ypperligt lite om den situation vi kallar Kreta och vår familjeresa dit. Vi rekommenderar andra att företa sig samma resa med barn. Vi har byggt sandslott, fått motion, badat i både hav och pool, ätit relativt billigt på restaurang varje kväll, Pappa har druckit rikligt med öl, och allt detta utomhus i ett fantastiskt klimat. Trots att vi sökt oss till skuggan, eller valt solens första och sista strålar för våra längre strandpromenader, så har vi blivit läckert solbrända. Det är behagligt att inte behöva bry sig om kläder på tre veckor, särskilt barnens kläder (med tex tio blöjbyten om dan att tänka på). Vi har inte läst så mycket som vi hoppats, och en del andra ordentligheter har också kommit på skam, men nästan två böcker var för oss vuxna och flera om dan för Hilma är såklart mer än de flesta barnfamiljer hinner med.

Vad har vi då gjort, och vad saknar vi? Vad fattas oss i denna återhållsamma hyllning till resande med barn? Jo, i ett ord: Förväntningar. Eller snarare: Ett och annat fattades oss pga våra förväntningar, man kanske skulle kunna säga pga vår attityd. Vi bytte vissa rutiner hemifrån mot nya. Vi hoppades klara av dels ännu bättre rutiner, och lindrigare sömnförhållanden, dels också samtidigt att sticka av mer från rutiner. Man skulle kunna säga, med risk att låta klassisk och platt, att vi inte ångrar det vi gjorde, utan bara ett och annat vi inte gjorde, sånt vi missade, eventuellt helt i onödan.

En av få direkta aktiviteter grundade sig i att vi hyrde bil i två dagar (dock endast ett dygn, en distinktion som just vid hyrfirmor visat sig vara mycket tilltalande). Detta mot slutet av våra tre veckor, och långt ifrån konfliktfritt, men ändå en av resans absoluta höjdpunkter. Innan dess hade vi bara varit på promenader, samt på en dags-kvällstur till staden Chania med lokalbuss. Detta tillsammans med en vietnamesisk-svensk familj som visade vägen lite och var allmänt trevliga reskamrater. Hong, Min, och Milton hette de, Milton 15 mån. Glada och roliga allihopa. Men den resan var ändå blek i jämförelse med vårt nästa besök. Vi återvände till Chania storstilat i vår öppna hyrbil, efter en dag av intryck längs kusten, och den känslan var bara helt fantastisk. Det tål tryckas på en smula att vi åkte i en öppen bil, en cab, vilket gav en oväntat skön glidig känsla. När vi ganska sent på kvällen letade oss ut ur stan igen, för att sova "hemma", utstrålade Hilma totalt välbehag, medan hon kommenterade allt hon såg från sin upphöjda position i passagerarsätet. Morgonen därpå åkte vi upp i bergen på natursköna serpentinvägar och unnade oss en brunch under en pergola i en historiskt rik liten bergsby (säger man UNDER en pergola, eller säger man I en pergola? alltså sånt där spaljétak med växtligheter slingrandes). När vi skyndade tillbaka ner mot havsnivå och returnerandet av hyrbilen blev rallyresan för hård för Hilmisen och hela hennes del av brunchen kom upp igen precis före målsnöret. Apelsinjuice dominerade färgningen av kläder och bilbarnstolen. Så det blev en dramatisk avslutning på det äventyret, med rask totalrenovering av ena bilbarnstolen (vi vill tacka designern för löstagbara tygdelar) och lugnande av två oroliga barn medan pulsen närmade sig deadline-klockans ohyggliga hastighet. Och solen visade precis ingen nåd. Ingen förseningsavgift dock, vilket kändes rimligt med tanke på det senfärdiga bemötandet i samband med utlämningen av bilen, som är en annan gnällig historia, så vi skippar den. När vi väl duschat av oss och badat var vi till slut en riktigt lycklig och stolt familj, vår hyrbilshistoria var kanske precis vad vi var redo för av next level reseäventyr.

De sista dagarna spenderade vi på samma vis som just alla andra dagar, men efter hyrbilen var det som att Familjen Thomas varit på team-building. Allt kändes lättare.

Men hyrbilen lämnade efter sig ett livkraftigt frö av längtan efter nästa nivå äventyr. Detta var inte nog. Vi måste se nya horisonter.