Grenada och Carriacou

Det första vi ser av den lilla hamnstaden St George borde vara vackert, men genom ett "missförstånd" har vi valt den luriga taxin istället för den vanliga, och vi anländer när solen står som högst. Nyhetens behag förbytt mot kväljande värme.

När vi hittat hjälplig skugga bakom en dallrande husvägg går Pappa Thomas för att hitta lite liv och rörelse. En hamnkrog har öppnat köket, och i köket har man öppnat bakdörren. En kock eller möjligen diskhjälp är med på noterna men dessvärre är hennes engelska hopplöst lokal. Ändå följer vi hennes instruktioner så gott vi kan, vilket inkluderar en gångpromenad genom en farligt smal biltunnel. Vi intalar oss att det är skuggigt, att vi verkar vara på rätt spår trots allt, och när vi kliver in i tunneln är vi på alla sätt lättade av att vi lämnat halva vår packning på Barbados. Det står några människor mitt i tunneln, men vi kan "lugnt" passera. Sekunder senare kommer en bil som inte passerar, vi ser inte vad som händer, möjligen hälsar de bara, men vem stannar och småpratar i en sån här tunnel.. Kanske bara de som är uppvuxna här i St George..

Vi tar med oss den lite obehagliga känslan till Deyna's där andra frågor tar vid, eftersom en lång brant trappa är det enda man ser från dörren. Bekant från London och Amsterdam, mer oklart varför man skulle bygga så i en liten småstad. Vi lämnar barnvagnen halvt hopfälld i trappan som en dödsfälla, för att inleda förhandlingarna däruppe. Det tar en halvtimme, men känns som en halvmara. De många trapporna på Deyna's bildar en labyrint för oss redan vimmelkantiga, och personalens bästa kort på hand tycks vara att skicka runt oss i byggnaden tills vi accepterat dagens pris för ett rum. Näst bästa kortet heter missförstånd om vilka slags dollar vi pratar om. Och slutligen får vi ett resonemang om antal bäddar och rum, hur managern skulle resonerat om hon fanns på plats, hur de brukar göra, men nu är det ju lågsäsong. Tills vi träffar managern och ger vårt slutbud. Hon antar det först när vi gått ända ned till entrén igen, alltjämt bärandes på barnen.

När vi efter viss tvekan, en dusch och ganska mycket dricksvatten, ger oss ut för att ge den lilla staden en andra chans är vi fortfarande ganska besvikna. Hilma ramlar från en vinglig bänk inne på en bar, men i gengäld går ena ägaren av sitt skift (avlöst av mamma, tillika andra ägaren) och visar oss vägen till ett trevligt ställe att äta buffé på under solnedgången. Hon rekommenderar att vi tar morgonfärjan över till Carriacou, eller också att vi... Men vi hör inte resten. En trappa ned kan vi proviantera, och för ett längre ögonblick glömmer vi alldeles bort att vi helst reser utan packning. Blöjor, juice, flingor, mjölk, snacks och sprit ska snart visa sig kosta nästan exakt detsamma på Carriacou, men vi packar villigt på oss både nödmat och lyx för den händelse en orkan Urban följer i Tomas spår.

Precis som vår enda vän på Grenada informerat så gick det utmärkt att köpa biljetter vid själva färjan. Och vid åttatiden lämnar vi en hamnstad som först nu ter sig både mysig och pittoresk.

Men harmonin är kort. Knappt hinner vi fundera över Hilmas åksjuka förrän första satsen kräks är över henne. Pappa Thomas lika blek om nosen sitter med en blöt Hilma i famnen tills hulkningarna är tömda på saft och slem. Besättningen tar det hela med jämnmod, räcker oss en servett eller två för varje gång de går med svabben. Förvånandsvärt få kräks faktiskt, men alla är tysta, stirrar på horisonten. Resan som ska ta en och en halv timme tar två timmar, och vågorna förklaras av "ground swell" eller bara "swell". Som i sin tur förklaras som en effekt av att orkanen Tomas dragit fram, och eller årstiden. Mamma Thomas och Tantan fyra månader tycks oberörda, födda att segla.

Det tar kanske en minut eller två, vi kollar att vi fått med packningen. Sen blir vi stående på piren, hänförda. Allt illamående som bortblåst, också hos Hilma. I efterhand kan vi inte svara på vad vi väntat oss, men vårt första möte med Carriacou där på piren överträffar det mesta man kan föreställa sig.

Också våra första mänskliga kontakter antyder att vi nått en väldigt lugn miljö. För att inte säga sömnig. Taxibilar av minibussformat står förvisso invid piren, men ingen tränger sig på, och de som skulle hämta oss verkar ha glömt bort det. Men vi ser skylten "Ade's Dream" en bit uppåt vägen. Det är där vi ska bo, det var de som skulle ha hämtat oss. Återigen är vi glada att vi inte har mer packning. Vi ber om och får det billigaste rummet, utan utsikt vilket i princip betyder utan fönster i den här miljön. Som vanligt delar vi säng alla fyra, och som vanligt är den inte alls som en dubbelsäng hemmavid, snarare 120, möjligen 150cm.

Här vänder vår resa. Eller snarare: från och med nu handlar det mer om en vistelse på Carriacou som vi vill göra så behaglig men samtidigt billig som möjligt. Vi ringer Green Roof Inn, som tydligen ligger på gångavstånd, och Jonas själv svarar. Hela Jonas familj är precis på väg ned till stranden, alldeles intill där vi checkat in, för de håller på att öppna en strandbar där. Vi stämmer träff om en timme. Jonas och Pappa Thomas är båda uppvuxna i Uppsala där de gått i samma skola på den tiden Pappa Thomas gick under namnet Johan Thomas. Det blir ett kärt återseende för dem båda och en trevlig trevande start för alla andra.

Några dagar senare fyller Mamma Thomas år och då är vi alla incheckade på Green Roof Inn där vi också äter lyxigt.

När vi ser över vår ekonomi inser vi att boendeposten skulle utan vidare kunna halveras på om vi hyrde ett långtidsboende med eget kök. Jonas tipsar oss om en mäklare som också hyr ut en del bostäder, kanske kunde vi bo där hans bror bott med sin familj när de hälsat på?

Några dagar senare har vi flyttat in i en av två lägenheter i en härlig villa nära stranden och skrivit kontrakt till och med Jul. Utsikten över havet är gudomlig, och alldeles nedanför oss betar får som ser lite ut som små kor. Vi har både lime och vad som verkar vara mangoträd på gården, och runtom växer också grapefrukt. På vår första promenad upp ifrån stranden till huset träffade vi en landsköldpadda. Närheten till naturen kan knappast överdrivas.

Den första veckan hade vi grannar i lägenheten intill, och på gården bodde tre hundar: Storhunden, Mellanhunden och Räven. Men grannarna klagade så på hundarna att dessa förflyttades, ändå flyttade också grannarna, möjligen samma dag. Vi saknar faktiskt hundarna ibland.

På villans övervåning bor enligt uppgift en tant som äger villan. I ett litet hus intill bor tantens bror. Under tantens långresa har hundarna fallit under broderns ansvar, ett arrangemang som ingen kan ha varit nöjd med, allra minst hundarna. Pappa Thomas räddade en av hundarna som fastnat i grinden. En hemmagjord avspärrning brodern hittat på fungerade mer som en otrevlig fälla, låt oss inte gå in på dess detaljer. Men när Pappa Thomas frigjorde Mellanhunden från arrangemanget i grinden blev Storhunden hans trogna följeslagare och vakthund. Han skyddade också Hilma från de mindre hundarnas ibland ovårdade skrämmande sätt att närma sig henne. Hela familjen åtnjöt Storhundens lojalitet och ansvarskänsla i några få dagar innan ensamheten tog vid.

Sedan dess har vi bott själva här i huset, och brodern har haft mindre anledning att titta in på gården. Det enda störande inslaget är faktiskt att en kvinna kommer och städar en förmiddag i veckan, som en orubblig del av vårt hyreskontrakt. Ingen av oss är väl pedanter, men både Pappa och Mamma Thomas har ett visst kontrollbehov, och är dessutom obekväma med att blanda samman relationer och transaktioner. Särskilt som Carriacou är ett sånt där land där man inte använder dammsugare och diskborste utan mopp och trasa -- till allt! Utan att gå in på vad mer vi lyckats haka upp oss på skulle vi hellre vara utan hjälpen, men attityden här på ön verkar inte det minsta förstående till att "sparka en städerska". Att någon överhuvudtaget skulle kunna föredra att städa själv ordnas under Hyckleri eller Obegripligheter. Och kanske har de rätt, kanske är vi obegripliga. Men vi känner oss i vägen och allmänt obekväma varje gång hon kommer, så vi flyr fältet, och är aldrig helt nöjda när vi återkommer.

I samband med att vi hittade huset, ok: lägenheten, passade vi också på att prata in Hilma på dagiset knappt 50m bort. Dagiset är kommunalt och på det hela verkar det väldigt bra. Hållningen här jämfört med hemma är lite mer låt gå, hålla ett vakande öga. Men disciplinen hos barnen är imponerande. När vi först kom på besök var det många som drog i Hilma, mest i handen, men en och annan också i håret. De senare fick stränga åthutningar -- av de äldre barnen. De äldsta barnen fyller tre innan de börjar skolan istället, och kanske är de redo för det. Frågan är bara om man vill att barnen ska vara så ordningssamma och tysta på given signal. När dagisfröknarna (endast kvinnor) klappar i händerna och ropar samling kommer alla barnen tyst och sätter sig samlade på ett stort lakan framför en tavla där en av fröknarna pekar, rabblar, sjunger och alla barnen upprepar. En undervisningsform och inlärningsstil vi oftast hånar i svensk pedagogik. För ingen lär sig väl någonting på att bara rabbla?!? Ja, säga vad man vill om den saken, men det är inget snack om att Officer Björklund skulle tycka om ordningen i klassen. Läraren säger klapp, alla klappar. Läraren säger rektangel, alla upprepar. Läraren säger tystnad, alla sitter tysta.

Hilma går på dagis här vardagar mellan 09 och 12. Då finns någon av oss i huset alldeles intill där vi ju bor. Så ser avtalet ut, det var villkoren för att släppa in henne fast det var fullt. Men nu vill de gärna att hon kommer vid 08.30 så hon kan vara med på Worship. Möjligen extra angeläget sedan vi öppet visat att vi inte erbjuder sånt hemma ;-) Så ibland har Hilma varit med på Worship. Det handlar inte bara om att prisa Gud som vi först föreställt oss, utan väldigt mycket om att vara tacksamma för att vi har varandra. Alla barnen sjunger att de är så glada att Hilma är med idag. Lite som barnvisan /-ramsan "..och vad roligt att också Hilma är här..". Alla barnen tillägnas samma ramsor och uppmärksamhet under Worship. Vi hör när klapp och sång drar igång från frukostbordet hemma.

Mamma Thomas har ägnat mycket tid åt att gå och handla och i samband med dessa promenader se sig om i den lilla staden (Hillsborough). En nackdel med detta är att hon nu blivit en välbekant figur för många fler än hon själv lyckats lagra i minnesbanken. En fördel är att vi alla åtnjuter en helt annan status här nu än när vi var nya, turister. En annan fördel är att vi vet var och när man ska köpa bröd, flingor, juice, blöjor. Var man kan fika, var man kan köpa yoghurt. Var man kan handla leksaker, kläder och presenter. Vi har hittat hem.

Leaving Barbados

Bilderna av Barbados som nyss var så klara tycks ha blivit suddiga. Men låt oss ändå dra oss några saker till minnes, som också kan vara av intresse för andra, med eller utan barn.



Till att börja med vill vi ge Dover Beach Hotell godkänt. Vi blev lite lurade med oklarheter om priset när vi landade (man kunde ju tycka att summan US$100 per natt skulle sitta rätt stadigt i minnet på receptionisten!) vilket såklart var extra irriterande när vi faktiskt tänkt oss det avsevärt billigare Dover GUESTHOUSE, men taxichauffören gav upp, och vi med. Vi resignerade. Som en liten twist i det hela lämnade vi hotellet tio-tolv dagar senare, och i princip Barbados, också per taxi, och den chauffören vi fick då pekade ut Dover GUESTHOUSE på vägen tillbaka till flygplatsen. Nåväl. Vi ska inte gå händelser i förväg.


När vi väl smält priset (det var ju ändå lägre än deras officiella pris och bla bla bla) och hur vi lät oss luras blev vi trots allt ganska villigt kvar. Maten var riktigt riktigt dålig, medan runtom i området var maten bara dålig ;-) Både ur näringssynpunkt och med hänsyn till smak. Och servicen var inte charmigt dålig, utan bitvis direkt otrevlig, om man nu ens kan tala om otrevlig service... Så varför blev vi då villigt kvar där, i den dyra, otrevliga miljön utan vettig mat?

Förhoppningsvis besvarar dessa bilder och texten nedan frågan i någon mening.



En dålig dag var ändå en bra dag, för det var ett litet äventyr att gå och handla, omgivningen var i ständig rörelse och full av intressanta människor, och vi hade fantastisk utsikt från vår balkong ovanför hotellets entré. Där kunde man inte bara se folk komma och gå, utan faktiskt också känna ro, möjligen arbetsro rentav.



Vi spenderade MYCKET tid på balkongen. För även om stranden var fantastisk så var solen antingen stekande, eller också inte där alls, under merparten av dygnet. Och poolen på hotellets gård var oftast stängd (en skylt angav "Pool Closed") fram till efter lunch, och igen från 18-tiden. Vår balkong klarade alla väder, även om vi höll barnen inne under orkanen.



På gott, och snart mest på ont, trivdes också fåglarna bra på vår balkong. Vilket innebar att man inte kunde lämna mat eller dryck obevakat där ute, och en del måltider präglades av stress. Vi åt nämligen det mesta av vår mat på balkongen. Köket var helt ok, även om vår matlagning var lite ensidig: mest nåt slags Carbonara eller flingor och mjölk.



Fast Tantan åt bara Mammas mjölk såklart.



Området runtomkring där vi bodde var nåt slags udda blandning mellan snobbigt och direkt sjaskigt. Inte strandliv som vi känner det sen gammalt, utan mer, kanske nyetablerat? Och så detta med drogerna. En stor andel av befolkningen verkar full, hög, eller både full och hög mest hela dagarna. Men en grej som är klart charmig, utan reservationer är den konstnärlighet som finns och syns överallt i Dover och framförallt St Laurence Gap ("The Gap"). The Gap är förresten "fint", medan framförallt just Dover Beach verkar befinna sig i en brytningstid, kanske for the worse. Det byggs en del, mest hotell och annat turistorienterat. Samtidigt inte alls som det brukar vara i säg Spanien eller Grekland...



Lite surfkultur kanske? Som skjutit metastaser i form av andra turister och knarkare. SNÄLLA knarkare ska tilläggas, för alla som tror knarkare betyder nåt annat. En del av dem sålde annat än knark, mer åt mind-expanding konst; kokosnötter med vingar och ödlor som kanske i själva verket är fåglar, lite sånt.



Men sen ska vi inte glömma att stranden var som ströbröd, och att solnedgångarna oftast var gudomliga på hotellets terrass. Under Happy Hour mellan halv fem och halv sex, precis inför solnedgången, kostade öl och annat mindre än på affären, dvs två och en halv Barbadosdollar, 2.5 BBD eller US$1.25, dvs knappt 10kr. Annars, som UNDER själva solnedgången kostade en öl 5 BBD, numera knappt 20kr. Med en öl avses på Barbados oftast en flaska på 255ml, möjligen 33cl. Drinkar och juice obetydligt dyrare, men det ska tydligt sägas att någon riktig juice ska man inte räkna med att få, och i drinkarna är det oftast syrup. På det hela skulle det dröja innan vi närmade oss de fruktpackade fräscha drinkar vi trodde översvämmade Karibien. Mest dricker man halvdana Rum punch (finns goda) eller ren rom. Eller öl såklart ;-)



Men den gudomliga stranden och utsikten, särskilt vid solens upp och nedgång, får en att glömma detaljer som hälsa och god smak. Så vi fann oss flera gånger leende med nya äckliga drinkar i handen, beställandes pommes frites med bröd och ett par skivor bacon med den dominerande smaken tändvätska. Så är spektaklet borta och man inser att man lurat sig själv igen.



Apropå spektakel råkade Pappa Thomas fråga om alla runtomkring oss var ready for something quite spectacular -- just som en jättevåg sköljde över hela lilla familjen och en provisorisk picknickfilt med godsaker. Gud tyckte väl att det där var ett fånigt sätt att prata, eller om det var någon av de andra turisterna som besatt häxkonster. Allt detta alldeles nära vår hotellterrass, faktiskt på stranden utanför Turtle Beach Hotel, inte långt från där vi såg spåren efter en havssköldpadda som lagt sina ägg under en solstol en gryning.



Här vore det inte så dumt om vi tagit ett par bilder från flygplatsen. Eller snarare bilder från baren i komplexets mitt. Den är mycket speciell, och har åtminstone potential att bli världens skönaste flygplatsbar. Om bara personalen slutar sucka irriterat åt varje beställning, och kanske inte lämnar det upp till envisa besökare att själva städa bord och stolar från fågelbajs. Men miljön är annars underbar.



Titta! Där är den ju.



Fåglar rör sig – som antytts – helt fritt i det luftiga rummet som för en fågel är helt öppet utåt den varmare luften utanför. Fontäner, vattenfall och enstaka grönsaker har anlagts kring själva baren och den nedsänkta sittmiljön runtom. Åt ett håll alltså i det närmast öppet utåt verkligheten utanför. Också i övrigt finner man sig i baren omgiven av mer stressande installationer såsom check-in, bankfunktioner, säkerhetskontroll, toaletter, och annan service. Men närmaste omgivningen porlar alltså av vatten och kluckar av öl. Och inger ro. Liksom det tjugo meter höga taket bestående av segeldukar sammanfogade till ett tälttak av imponerande mått – och stadga. För taket och anläggningen i övrigt verkar oberört av Hurricane Tomas framfart mellan vårt första och vårt andra möte med miljön.

Vi tar en öl och säger adjö med några strandbilder till. Vad vi inte visste just här (och inte lärt oss av våra tidigare flygningar) var att Tantan precis skulle explodera i blöjan igen, och igen. Eller att vi skulle få fråga oss fram (!!!) ute på runway vilket plan som var vårt. "The middle one over there", kändes lite sloppy, särskilt som tonen var lite gissande, trevande. Mittenplanet visar sig vara ett riktigt snyggt, och inte allt för litet propellerplan, men ändå: lite läskigt.. Lyckligtvis serverar de sjukt stora groggar utan att knussla med någonting alls. Vilken sjuk utsikt! Bland annat ser vi vår strand en gång till, fast från luften. Utsikten varar hela vägen och det gör vår enorma grogg också, vilket känns lyxigt tills vi plötsligt tar mark igen och glaset fortfarande skvalpar.

Pappa Thomas sveper "det sista" av groggen på Grenada, vilket visar sig göra underverk för tålamodet inför alla migrationspapper som verkligen ska fyllas i till sista punkt, fyra gånger. Dock inga verkligt svåra uppgifter, krävs tex inget visum på förhand som svensk, och inga överraskande kostnader tillkommer nuförtiden.

Datum ska fyllas i enligt den 6 Nov 2010, och vi räknar fundersamt tre månader framåt..

Orkan på en kyrkogård, samt en skylt

(underskatta inte en liten närbutik)

Hurricane Tomas

Familjen Thomas har i dagarna bekantat sig med Hurricane Tomas.



Under lördagen skulle vi ha åkt med ägaren till (bland annat) vårt hotell för att titta på en bit mark där han vill anlägga en ekologisk fruktodling. Han tänkte sig att vi skulle kunna ha nåt klokt att säga om saken, och menade att oavsett blir det en intressant utflykt för oss alla...

Det kom att bli en synnerligen intressant dag, men av helt andra skäl. En orkan presenterade sig under namnet Tomas. Efter att ha sett en del av ödeläggelsen på närmare håll skulle vi hellre ha en behagligt solig dag uppkallad efter oss.

Men för att avsluta historien om ägaren, så istället för att hämta oss vid tio, lyckades han ta sig hit (genom orkanen) för att ställa in, och kanske för att inspektera skadorna på hotellet. Och vi kom att prata om hur man vänder regn, missade flyg, inställda planer av alla slag -- till en mysfest utan like. Pappa Thomas nämnde Happy Hour och levande ljus. Antingen tolkade han detta å det mest extrema, eller också fick han bara kraftigare respons än han (eller vi) räknat med. För djäklars vilken fylla som brakade loss samtidigt som orkanen Tomas drog mot sin peak. Det brokiga skaran suputer som vaskades fram ur ett annars välstädat hotell både imponerade och chockade oss en smula.

Ägaren slog sig ned en stund med det ljudliga gänget han själv samlat i lobbyn för att pröva leken Alla berättar nånting om sig själva. När han själv inlett med stor humor (nåt om fem fruar och room for more) skickade han ordet till en tjej som sa gjorde en AA meeting; "Hej jag heter Kim och jag är alkoholist". Själv skrek hon av skratt och de som inte busvisslade och skrek med passade på att dricka ikapp, eller smyga iväg. Pappa och en storögd Hilma satt, liksom ägaren, varvet ut.

Några timmar senare var det inte bara A-laget som skrek, för när strömmen slog på var euforin inte att ta miste på. Hela kvarteret vrålade ut en blandning av alla uppdämda känslor man kan tänka sig. Märkligt att se elektricitet trigga så mycket djuriskhet. Eller om det tvärtom var ett sista vrål från orkanens råa inverkan ;-)



Lite smaklöst skulle man kunna säga att för den som bor fint och stadigt kan en orkan verka uppfriskande, och imponerande! Från tryckande värme till ett himmelens vredesutbrott. Strandens annars mjölliknande lena sand blev till tusen nålar över huden, en liten symbolisk grind krävde verkliga krafttag att öppna, och skillnaden i steglängd beroende på om vinden tryckte emot eller skjutsade på i ryggen var så stark att det var skrämmande. Just hur stegen riskerade bli till små flygningar var nog den främsta anledningen att vi höll oss inne under nästan hela lördagen. Man måste känna det själv, tydligen, det tycks omöjligt att lära av andras misstag. Först i efterhand, när vi sett ödeläggelsen, insåg vi allvaret fullt ut. Att det talades om största orkanstyrka sedan 1955 och att vinandet ibland ackompanjerades av råmande metall och någonting som fick gäster med inställda flyg att spekulera om jumbojettarna flög ändå -- sånt bet inte på oss. Bara att hålla upp (och stilla) en kamera visade sig vara en utmaning. För att inte tala om att hålla ett fönster öppet för samma videoövning.

Ganska läckert på många sätt alltså. Men vi gör oss inga illusioner. When it rains its on the poor ;-)

Här ett par före och efter från vår balkong:

En sisådär himmelsbild över Dover Beach

Hej Helena Bergman,
och andra som kanske tycker det är skralt med bilder. Givetvis ska det upp fler och bättre bilder, men tillsvidare en liten halvdan historia som åtminstone antyder vad slags vy vi snackar. Även om färgerna kanske inte är de mest spektakulära, och pojkarna i förgrunden kunde ha berett sig bättre för stor publicitet.

Barbados -- vi stressar av

Vi anländer med så mycket packning att Pappa Thomas får något av ett sammanbrott i väntan på väskor fyra och fem, plus en resevagn. Där står vi och svettas och vill inget hellre än att få av oss kläderna -- och för den delen barn och ryggsäckar -- i väntan på MER av våra oumbärligheter. . . Djupa andetag. . . Men det hjälper inte. Bärarna börjar trängas kring oss, en av dem läser oss väl och säger kärleksfullt: "You already have clothes and stoff here waitin foryou, am I right?!", och häpnar generöst när vi säger att Nej, detta är allt. Utan den skojaren hade Pappa Thomas varit surmulen hela dan. Men se det bjuds fler chanser att reta sig på bagaget och ett jordskred av negativa multiplikatoreffekter och synergieffekter och exponentialfunktioner från skolmatematiken. För vi stannar inte upp och tar en stilla öl på flygplatsens löjligt sköna utebar, utan snart sitter vi i en taxi vi annars inte tagit, på väg till ett ställe vi annars inte valt att bo på. Och som vi inte hittar, så vi får efter timmar av strul och mörkret i antågande acceptera ett lurigt sätt att locka in oss på ett dyrt ställe. Mamma Thomas har slängt av sig kläderna, ammar utslagen på sängen, medan Pappa Thomas nås av beskedet "Jasså, vad lustigt. Du missuppfattade priset. Nej, US$100 per natt kostar det". Förnedrade försöker vi (och misslyckas med) att skratta med i missförståndet, och inleder vår vistelse i utmattning på rummet medan hotellbaren med kanske världens skönaste havsutsikt firar solnedgången med Happy Hour. Eller om det är tvärtom, att hela himlavalvet firar att det är Happy Hour på vår sköna hotellbar.

Men det tar en nattsömn och vi är alla ikapp. Faktiskt från 04 ligger vi och funderar över hur soluppgången ska bli, för att sedan plötsligt få jättebråttom kring 05.30 att rusa ut när det börjar ljusna på vår balkong "åt fel håll". Men från det ögonblicket, om inte förr, har det varit väldigt svårt att tycka annat än bra om det här stället. Vore det inte för lågsäsong -- och ännu en rea av nåt slag -- skulle vi inte haft råd att bo här alls. Så nu njuter vi. Faktiskt något sjukt. Men låt oss inte gå välbehagen i förväg. Detta är tänkt som en blogg med lika delar gnäll och skryt.

Denna första morgon gav sig Pappa Thomas ut på morgonpromenad till en närbutik, på jakt efter frukost. Stället öppnade först vid 07, men det bestående intrycket var att personalen må ha varit på plats, dock långt ifrån vaken. Butiken sålde främst kakor, läsk, chips och öl, och de flesta kunderna denna morgon inhandlade endast en artikel var, av just den karaktären. Efter en timme av jämförelser, innehållsbeskrivningar och annat frågar Pappa Thomas vad man gör om man vill äta nåt nyttigt här. Svar: "Come back around ten, eleven-thirty, and maybe we have some chicken ready for you". Man landar ganska snart i denna kultur av mer Låt gå, medan vi inser att mer mänsklighet inte betyder bara vänlighet och välvilja -- men mestadels. Stället lever, och människor har nära till skrattet, också när vi tycker det kan kännas lite ofint.



Vi äter frukost och lunch på balkongen. Vår balkong ligger precis ovanpå entrén och receptionen, med perfekt utblick nedför hela gatan, en gata som börjar eller slutar hos oss, beroende på perspektiv. Det betyder att vi ser badgäster komma och gå, de smyger ned till den mjöliga stranden via nån liten stig längs husväggen som vi missat. Men det betyder också att vi kan se all trafik till och från själva hotellet, inklusive när någon av oss gör oss ärenden in i samhället. Lite som en bra box på nåt stort evenemang; vi behöver just inte mycket mer, och det går bra att äta och dricka "medhaft" medan vi frispråkigt kommenterar alla människor precis nedanför. Med bonusen att vi dessutom kan hälsa på utvalda favoriter när andan faller på ;-)

Vår andra aftonrodnad blir så mycket bättre, men vi väntar med den rapporten..

London pubs

När man är ute och reser blir det snabbt och lätt att man jämför, generaliserar, och drar de högsta växlar magen klarar av. Vi delar här med oss några av våra reflektioner från London.

London må vara ett multikulturellt meltingpot, men det betyder inte en friktionsfri matchning, ett möte utan missförstånd och prövad tolerans. Nej, toleransen prövas helt bestämt för en svensk barnfamilj. Samtidigt är det ju lite sånt vi är ute efter; Det Kulturella Utbytet, Mötet, kanske rentav Den Kulturella Utmaningen. Och ni som läser detta vill ju åt samma sak ;-)


I London var det helt i sin ordning att dricka öl med bebisar i famnen, mindre naturligt tycktes det dock vara att amma i samma miljö. Eller alls öppet. Och man frågar sig om övervakningskameror kan påverka människors förhållande till sina egna och andras kroppar. Kanske beror det på ekonomisk utveckling, eller Thatcher. Eller också har det alltid varit svårt att vara naturlig kvinna i Storbritannien. Spelet mellan könen i Storbritannien har aldrig sett särskilt smidigt eller naturligt ut. Kvinnorna klär ut sig och gör sig till på ett märkligt sätt när de ska ut och roa sig, och männen kan sällan kallas tryggare utanför sitt habitat. Alla hanterar de sin osäkerhet med en torr humor som gör åtminstone omgivningen väldigt trygg. Så för vår del är all friktion mer än förlåten.

Men låt oss nämna en tråkighet till. För vi sökte efter den där gamla sortens pub, redan innan vi checkat in på vårt hotell. En sån där pub som heter The Duke, The Duck eller The Duke and The Duck. Ett stenkast ifrån huvudgatan liksom. Och vi hittar en mycket snarlik historia: The Swan ligger i den sista gränden innan vi når vårt hotell på Southhampton Row, vi får syn på de båda skyltarna i samma stund, Svanen nedåt en avstickande gränd, Hotellet rakt fram längs huvudgatan, och vi bestämmer att en bit mat och en London Pride inte borde försämra humöret. Och vi får rätt. Åtminstone vi vuxna mår överraskande gott efter ale och minipajer med potatismos och brunsås (också brunsåsen och en av pajerna innehåller ale). Men sen blir det till att öka takten igen, för Hilma behöver bytas så snart som möjligt. Så vi kommer ändå ganska stressade till incheckningen, Hilma står på knä i vagnen och håller folk borta från entrén. I entrén noterar vi också bakgrunden till helgens specialerbjudande, för här byggs det om och dammas och dånar. Senast vi fick just den typen av rabatt var på Scandic på Södermalm och Hilma var.. pytteliten. Nu är hon två och kan själv sätta ord på sina dofter.


Vid det här laget undrar den otålige läsaren vart de utlovade tråkigheterna tog vägen. Och man kan säga att vi inte själva fann det tråkiga förrän på en helt annan pub långt in på dagen därpå. Pappa Thomas har en liten favorit i centrala London som han brukar göra sak av att hitta och besöka på en pint eller två. Den heter The Captain's Cabin, även om namnet farit illa många gånger. Och både insidan och utsidan har vissa likheter med The Swan och en mängd andra Djurpubar, Titelpubar, och Djur-med-Titel-pubar. Problemet uppdagar sig först när menyn visar sig var liknande, Nej, EXAKT den samma som på The Swan. Pappa Thomas gamla pub är alltså inte unik, och inte heller av ett charmigt gammalt snitt. Utan en pub i en kedja som specialiserat sig på turister som Pappa Thomas, som främst vill kunna intala sig att de åtnjutit en särdeles god pint i en särdeles god miljö -- lååångt från McDonald's och annat streamline:at. Maten smakade denna gång inte bara ganska bra, utan EXAKT likadant, vilket denna gång ger ett underbetyg. Faktiskt hade maten kunnat smaka sämre och därmed fått ett högre betyg -- på ren individualitet. Det kallas visst unicitet eller unikitet i branschen, vilket vanligt folk hånar, men sedan glatt kastar sina pengar över.

Nåväl.

London var väldigt trevligt också, ingen risk att det glöms bort. Bland annat besökte vi Hamley's stora leksaksaffär, som roade hela familjen under ett par timmar. Och hotellet (Park Inn) var bra på alla sätt. Dessutom strosade vi ju runt under helgen på Covent Garden och i andra fina kvarter -- i solsken! -- så det vore synd att klaga. Härmed utnämns Covent Garden till Gycklarnas största scen, för den händelse andra tänkt göra anspråk. Glöm det. Gycklarna rules på Covent Garden, nu och för alltid. Ingen annanstans kan en nästan naken man vinna just den formen av gillande från så stora skaror. Och de är smidigare och roligare än självaste Wamba (den enda sanna hjälten i "Ivanhoe").


Några betyg i relation till Resa med barn:

Resevagn/paraplyvagn: 3/5 (svåra entréer och trappor, förbud i rulltrappor)
Vanlig vagn/rullstol: 2/5 (hänvisas ofta till en egen rutt, eller avvisas)
Tillgång+Pris babyart: 3/5 (sambandet RedBull - cigg - nappflaskor bör utredas)
Barnvänlighet i övrigt: 2/5 *

* Den sista frågan avser hur vi upplevde att vi själva bemöttes i affärer, på restauranger och pubar, samt en god portion fördomar på det. Ibland räcker inte humor och ett leende fullt av roliga tänder. Två gånger blev vi varnade eller avvisade i dörren pga det som kunde väntas barn i miljön, och då kan läsaren notera att vi inte hade velat gå in alls om vi inte själva tyckt det verkade ok. En pub gav oss villkoret att gå inom en timme (kl 19) medan en liten hund som för övrigt bet Hilma i handen och så när bröt benet under ett bord fick stanna. Man kan väl kanske kalla detta manskultur helt enkelt, när sådant som kan skada barn inte ifrågasätts, bara själva barnen. Det rimmar i vart fall med Kvinnans fel att mannen slår, och Kvinnans fel att hon blev våldtagen. Men kanske ska vi inte ta till såna paralleller. Suffice to say: Tar du med dig ungar på puben kvällstid så är det ditt fel om nåt fyllo beter sig -- och barnen far illa. Pubs are no place for little kids. I centrala London.

Så vi provar Barbados istället. Via Gatwick: