Vi har nu fått en lillebror i familjen. Han föddes den 22 juni, på årets längsta dag, och i segerhuva i observationsrummet på BB Ackis. Han vägde 3,250g och var 51cm lång. Mer anmärkningsvärt just då var att han blev kvar ett extra dygn för hjärtobservationer. Det är inte helt ovanligt att barn föds med något slags blåsljud i hjärtat, möjligen särskilt starkt knutet till för tidigt födda barn. Lillebror föddes tio dagar tidigt. Under vårt första dygn tillsammans var det lite oroligt, och svårt för oss vuxna att sova, i väntan på definitiva besked. Definitiva besked fick vi på en särskild liten mottagning just för små barn med hjärtproblem. Det var en fruktansvärt professionell lokal. Jag kunde inte skjuta bort tankar på hur onödigt jag ville att det skulle vara med sådan expertis och apparatur för vår lille sons skull, för han har minsann inga allvarligare problem än att en gammal spågumma med ett gott öga skulle kunna friskförklara honom, eller vilken kvacksalvare som helst. Behöver vi verkligen specialister?!?
Så var det hela förbi. Vi var fria. Vår son var en av de som klarade sig i denna livets verklighetsdokusåpa. Och halvt upprymd, halvt i skam går vi ut genom väntrummet där de som fastnat i hjärtproblem för alltid sitter fängslade. Jag ville gärna höra en förklaring till ljuden i hjärtat, men det verkar som att svensk sjukvård numera helst lämnar friskhetsintyg UTAN vidare förklaringar. Inget "Först trodde vi att det kanske kunde vara.." och inget "teoretiskt sett". Bara "Allt är normalt.", inget mer.
Så läget är bra, mot denna dramatik i bakgrunden. Pojken skriker en del, särskilt om kvällarna, mellan 20 och 23 ungefär, men inte konstant. Och han har inget namn, fast han är sex veckor nu. Men det börjar dra åt några namn vi fastnat för.
Lägenheten är som sagt såld, en ny köpt, men mycket kvar att renovera. Om två veckor måste vi vara ute ur gamla, dvs stora avträdesdagen ;-) Sen bor vi prick två veckor i nya innan vi hyr ut den och åker bort ett halvår. Med barn och allt, som man tydligen säger.
måndag 2 augusti 2010
Once a rebel
Johan har precis surfat lite på ETC, en vänsterorienterad = progressiv tidning. Och lyssnat lite på Robin Seyfis sköna Reggae. Kopplingar däremellan står andra fritt att göra.
Jag läser att vi fortfarande har tvångssteriliseringar i Sverige, fast bara av transsexuella. Puuh! Inget jag ska behöva drabbas av... Eller?
Den tröga bromsande inställningen tycks som vanligt vara att homoSEXUELLA, transSEXUELLA, de där, De är farligt sexuella. Farliga i någon mening. Därför kan majoriteten köra över minoriteten, lite som att det är straffbart att köra mot enkelriktat... Frågan infinner sig: Om transpersoner INTE skulle steriliseras, vilka risker medför då det? Och för vem? Nåt om barn som växer upp med avvikande föräldrar, kanske..? Riktigt konservativa människor bryr sig väldigt mycket om andras barn men vill typiskt att man ska skita i hur de uppfostrar sina egna. Och inget sägs rakt ut om de vuxna människor som kommer i kläm.
Detta och lite till om ETC. Men som Johan Ehrenberg betonar: Tiderna förbättras, samhället går faktiskt framåt i många hänseenden. Vi kan med andra vänsterradikaler cyniskt fråga oss NÄR dessa framsteg tillåts.
Lite mer på ett angränsande tema. Maria-Pia Boëthius gör upp med det slarvigt använda och nedsättande vis på vilket ordet "konspirationsteorier" används och har använts. Hon nämner de sexuella övergrepp katolska präster begått, som exempel på när allianser skyddat förrövare, men också som exempel på vad som sker när allianser skär sig. Kapitalet behövde Katolska Kyrkan i kampen mot Kommunismen, men knappt var det hotet avvärjt förrän, vips, så började den religiösa kåren ifrågasätta alltför avgörande delar av Kapitalismen, och då var den alliansen historia. Fritt fram för medierna att skriva kritiskt om Katolska traditioner alltså. Och göra en insats. Bättre sent än aldrig kan man tycka. Men detta dravel om konspirationsteorier har vi ju lite varstans. Konspirationsteorier och "flum" är uttryck vi lärt oss ta till mot radikalism och fritänkande, biter på det mesta som avviker från den mediala ordningen. Försök påstå idag att kriget i Irak handlade om demokratisering, att skydda världen från Saddam, eller för den delen mot Kärnvapen -- och ingen tar dig på allvar. Försök hävda att kriget i Afganistan handlar om att frigöra kvinnor... Idag är det inte bara Gudrun Schyman som hånskrattar åt sådana påståenden, ofta från farbröder utan koll på kvinnors situation i sina egna länder, farbröder som inte har vett att ta Schyman på allvar, till exempel. Men inför dessa invasioner, alltså DÅ, då hette det flum och konspiration så snart dessa krigsinsatser ifrågasattes. Tro mig! Det var alltså lättare att bli tagen på allvar om man sa någonting som stämde överens med propagandan. Och med det drar jag så slutsatsen att dessa skällsord (flum och konspirationsteorier) kan räknas till propagandamaskinens vapen. Auktoritet i denna logik har ingenting med sanning eller bättre vetande att göra, utan endast med makt. Vi hör ibland barn säga någonting de inte rimligtvis kan ha kommit fram till själva, någonting de hört Pappa eller Mamma säga, och då brukar vi säga att det är lillgammalt, kanske lite gulligt rentav. Men så hanteras alltså inte vuxnas identiska beteende. När en vuxen påstår saker utan grund, som man med blott en stunds eftertanke kan avfärda, som vi lätt kan konstatera att det bara bygger på direktiv uppifrån, propaganda -- då behandlas de med det slags respekt som kringgärdar högre militärer med tungt beväpnad eskort. En god portion rädsla med andra ord. Det skrämmer folk att ta ansvar för sina egna tankar. Helt obegripligt! Mig skrämmer det skiten ur att ta ansvar för andras tankar, gå andras ärenden utan att känna fakta eller syften.
Så med lite såna tankar och stämningar surfar jag istället in på Robin Seyfis musik. Skön Reggae och långt ifrån maktens ärenden. Väldigt frigörande, som bra Reggae ofta är. Härligt!
Lyssna:
desertrose.se
Jag läser att vi fortfarande har tvångssteriliseringar i Sverige, fast bara av transsexuella. Puuh! Inget jag ska behöva drabbas av... Eller?
Den tröga bromsande inställningen tycks som vanligt vara att homoSEXUELLA, transSEXUELLA, de där, De är farligt sexuella. Farliga i någon mening. Därför kan majoriteten köra över minoriteten, lite som att det är straffbart att köra mot enkelriktat... Frågan infinner sig: Om transpersoner INTE skulle steriliseras, vilka risker medför då det? Och för vem? Nåt om barn som växer upp med avvikande föräldrar, kanske..? Riktigt konservativa människor bryr sig väldigt mycket om andras barn men vill typiskt att man ska skita i hur de uppfostrar sina egna. Och inget sägs rakt ut om de vuxna människor som kommer i kläm.
Detta och lite till om ETC. Men som Johan Ehrenberg betonar: Tiderna förbättras, samhället går faktiskt framåt i många hänseenden. Vi kan med andra vänsterradikaler cyniskt fråga oss NÄR dessa framsteg tillåts.
Lite mer på ett angränsande tema. Maria-Pia Boëthius gör upp med det slarvigt använda och nedsättande vis på vilket ordet "konspirationsteorier" används och har använts. Hon nämner de sexuella övergrepp katolska präster begått, som exempel på när allianser skyddat förrövare, men också som exempel på vad som sker när allianser skär sig. Kapitalet behövde Katolska Kyrkan i kampen mot Kommunismen, men knappt var det hotet avvärjt förrän, vips, så började den religiösa kåren ifrågasätta alltför avgörande delar av Kapitalismen, och då var den alliansen historia. Fritt fram för medierna att skriva kritiskt om Katolska traditioner alltså. Och göra en insats. Bättre sent än aldrig kan man tycka. Men detta dravel om konspirationsteorier har vi ju lite varstans. Konspirationsteorier och "flum" är uttryck vi lärt oss ta till mot radikalism och fritänkande, biter på det mesta som avviker från den mediala ordningen. Försök påstå idag att kriget i Irak handlade om demokratisering, att skydda världen från Saddam, eller för den delen mot Kärnvapen -- och ingen tar dig på allvar. Försök hävda att kriget i Afganistan handlar om att frigöra kvinnor... Idag är det inte bara Gudrun Schyman som hånskrattar åt sådana påståenden, ofta från farbröder utan koll på kvinnors situation i sina egna länder, farbröder som inte har vett att ta Schyman på allvar, till exempel. Men inför dessa invasioner, alltså DÅ, då hette det flum och konspiration så snart dessa krigsinsatser ifrågasattes. Tro mig! Det var alltså lättare att bli tagen på allvar om man sa någonting som stämde överens med propagandan. Och med det drar jag så slutsatsen att dessa skällsord (flum och konspirationsteorier) kan räknas till propagandamaskinens vapen. Auktoritet i denna logik har ingenting med sanning eller bättre vetande att göra, utan endast med makt. Vi hör ibland barn säga någonting de inte rimligtvis kan ha kommit fram till själva, någonting de hört Pappa eller Mamma säga, och då brukar vi säga att det är lillgammalt, kanske lite gulligt rentav. Men så hanteras alltså inte vuxnas identiska beteende. När en vuxen påstår saker utan grund, som man med blott en stunds eftertanke kan avfärda, som vi lätt kan konstatera att det bara bygger på direktiv uppifrån, propaganda -- då behandlas de med det slags respekt som kringgärdar högre militärer med tungt beväpnad eskort. En god portion rädsla med andra ord. Det skrämmer folk att ta ansvar för sina egna tankar. Helt obegripligt! Mig skrämmer det skiten ur att ta ansvar för andras tankar, gå andras ärenden utan att känna fakta eller syften.
Så med lite såna tankar och stämningar surfar jag istället in på Robin Seyfis musik. Skön Reggae och långt ifrån maktens ärenden. Väldigt frigörande, som bra Reggae ofta är. Härligt!
Lyssna:
desertrose.se
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)